Problem med barn

Fast som den rationella individ du säger dig vara bör du väl ha förmåga att tänka långsiktigt? Nej, du kan inte ha en intellektuell diskussion med en bebis, men när barnet blir större kommer ni att kunna prata med det på ett helt annat sätt. Bajs-, skrik- och kräkåldern är trots allt en relativt kort fas i en människas liv, och tar man sig igenom den får man ett unikt band till en annan människa.

Jag är mor till en ganska krävande bebis och nej, torka matkladd är inte det mest stimulerande jag gjort. Hade jag haft mer pengar och det varit mer socialt accepterat hade jag anlitat en barnflicka som tog hand om det värsta. MEN min kärlek till barnet gör att det känns mer okej. Precis so jag ställt upp om min man blivit handikappad och behövde hjälp. Eller tycker du illa om alla asymmetriska relationer? Hur upplevde du själv att växa upp, när du var den som stod i underläge?

Även om man bortser från den känslomässiga biten tycker jag dock att det finns poänger med barn. På ett rent intellektuellt plan känns det spännande att se hur en liten skrikande blobb utvecklas till en människa. Det är otroligt fascinerande att se nya färdigheter växa fram. Ja, jag hade gärna sluppit blöjbyten och vredesutbrott. Men det är värt det, både känslomässigt och intellektuellt.

Jag håller helt med M förresten om att du nog inte är så rationell som du tror dig vara.

Det rationella ur ett mänskligt perspektiv är väl att ta hand om sin egen avkomma? Vore du sant rationell borde du kunna styra över din KÄNSLA av tristess och göra kortsiktigt ointressanta saker som blöjbyten och lekparksbesök.

Snarare verkar du styras av dina känslor eftersom du bara ser till vad du roas av (brädspel och "hjärngympa") isället för att ta ansvaret för ett barn som du är far till. Anser du inte rent rationellt att du är medansvarig till barnet?