Problem med barn
Kärlek för mig handlar inte om att någon kräver att jag ska utföra ett arbete, för att sedan bedöma min insats genom att visa om den blev tillfredsställd eller ej. Kärlek för mig handlar mer om att visa respekt för varandra och ta hand om varandra på ett ömsesidigt sätt. Att fråga mitt ex om hon ville ha en kopp kaffe var ett exempel på en liten kärleksyttring. Jag sätter mig in i hennes situation, förstår att tiden för kaffe är rimlig, tolkar vad hon vill ha och försöker ge henne det. Jämför det med att hon skulle kräva en kopp kaffe av mig utan hänsyn till någon annan än sig själv.
Jag är nog själv en sån som sällan kräver något av någon annan. Tycker det blir bättre om alla själva förstår att de i huvudsak bör producera, inte konsumera. Och barn som inte förstår det, borde lära sig det så snabbt som möjligt.
Hålla ett nyfött barn? Det handlade mest om att oroa sig för att det kunde bli missnöjt när som helst och börja skrika. Värst var det i sociala situationer då man fick låtsas bry sig och "trösta" mot sin vilja, för att inte stigmatiseras allt för mycket. Det var en lättnad att överlämna ungen till mamman. På något sätt anser jag att ett gnälligt barn inte är värt den trösten eftersom det inte har lyckats prestera något än. Barnet är bortskämt helt enkelt. Det behöver tas om hand rent praktiskt, ja. Men det bör ske efter ett schema, inte efter barnets gnäll. Det behöver intellektuell stimulans, ja. Men barnets skrik och gnäll ska inte uppmuntras eller styra de vuxnas beteende. Det borde helt enkelt kunna lära sig att det blir x antal mål mat om dagen oavsett hur det beter sig. Skrik blir då effektlöst. Man hade då kunnat effektivisera tillvaron betydligt.
Ungen hade en tendens att ge mig min mobiltelefon, bland annat. Jag blev mest irriterad. Jag la den på bordet för att jag inte behövde den, inte för att någon skulle ge mig den. Ungen gav mig telefonen trots att jag ville motsatsen. Ungen gjorde det enbart för sin egen skull, utan hänsyn eller förståelse för andra människors vilja. Nej, jag tyckte inte att det var speciellt ?charmigt?, associerar ofta barns beteenden med egoism och oförståelse. De vill få uppmärksamhet och stå i centrum. När barnet väl står i centrum så kan det ändå inte prestera.
Du verkar ha låg inlevelseförmåga och märklig syn på kärlek. Kärlek innehåller inget krav på motprestation eller att någon gör som du vill. Varför ska barn "prestera"? Ditt exempel på att erbjuda en kopp kaffe som ett uttryck för kärlek är märkligt (för att du "förstår att tiden för kaffe är rimlig"). För mig är det inte direkt kärlek utan möjligen en mycket enkel form av omsorg. Kärleken är kravlös.
Du pratar om ert barn - en ny liten individ - som ett objekt. Barn ska inte förtjäna tröst, omsorg eller vård - det ska bara få det. Att anse att ett gnälligt barn inte ska tröstas eller bemötas för att det inte har "presterat" (ej förtjänat trösten) är empatilöst och ett rentav sjukt synsätt. Barnet har känslor och är behovsstyrt på ett impulsivt sätt. Det går inte att kräva att det ska inrätta sig efter ett "schema". Det är ett barn vi talar om, det är omoget per definition.
Ett barn har vidare ingen agenda med att le mot dig (som du nämnde ovan som "manipulation"). Det har ingen genomtänkt egoistisk plan med att ge dig mobiltelefonen, det övar sig på att kommunicera med sin omgivning genom de mest basala handlingar och upprepa dessa lite hursom. Men genom sig själv känner man andra. Tror du att andra har planer för sitt agerande bara för att du själv gissningsvis har det?
Vad hade du egentligen för förväntningar inför att bli pappa och att få barn? Att barnet inte skulle ta plats? Att det skulle förtjäna din plats i familjen? Att barn på cirka ett år ska inse logiska samband och förstå att "pappa vill inte ha mobilen, annars hade den inte legat här på bordet"?