Problem med barn

Jag förstår också vart du kommer ifrån. Jag anser mig också vara en tänkande snarare än en kännande människa, min sambo likaså. Jag, mamman, var faktiskt orolig innan mitt barn kom om jag verkligen skulle känna den här kärleken alla pratar om, det var svårt för mig att se att jag, som anser mig inte ha ett överflöd på känslor, skulle känna så.

Jag skulle vilja beskriva det som två olika sorters kärlek och känslor. När sonen kom kändes det mer som en instinktiv kärlek, den är där hormonellt, evulotionärt eller hur det nu ska beskrivas. Han är nu 20 månader och för mig har det bara blivit roligare och roligare ju äldre han blir. Du kanske hade sett framför dig hur du och ditt barn skulle göra saker tillsammans? Det kommer, småbarnsåren är inte för alla men inte heller något man kommer ifrån.

Jag tror att det större problemet i situationen är att du säger att din sambo förändrats. Varken jag eller min sambo har förändrats som personer. Vår situation och våra möjligheter till enskilt umgänge och tid till att sitta och djupdyka i några av våra gemensamma intressen som politik, nationalekonomi och fysik har i allra högsta grad förändrats men det är något vi fortfarande ägnar oss åt.

Känner du förakt mot barnet? Känns det som om barnet "förstört" din sambo. Att barnet tagit bort det viktigaste ni hade? För det förstår jag i så fall är jättejobbigt.

Min och sambons absolut bästa stunder är när vi slår våra kloka de ihop och diskuterar något intressant, det är vad vi gör, det är den absolut största anledningen till att jag älskar honom och våran relation. Skulle det försvinna skulle våran relation bli ganska fattig.

Föraktet du känner är inte gentemot barnet. Det är mot dit ex. Det måste du försöka se för jag är helt övertygad om att det är så. Tänk inte på orsak och verkan, det hör inte hit.

Barnet behöver vuxna som tar hand om det och sätter et i främsta rummet, med måtta. Det kan vara 1 eller 5 personer som gör det. Men någon måste göra det.

Har du och ditt ex pratat om detta tidigare. Kan det vara så att hon överkompenserar pga dina ickekänslor för barnet?

Du gjorde helt rätt i att lämna ditt ex med informationen du gett. Det finns ingen anledning att vara med en annan människa bara för att eller för att man har barn. Även om barn oftast är ett stort incitament för att kämpa.

Du behöver ta ett beslut i situationen. Det finns i mitt tycke två alternativ. Du finns kvar i barnets liv och gör så gott du kan eller så är du inte där alls. Något där mittemellan finns inte. Jag tycker definitivt du ska finnas i ditt barns liv och jag tror att du djupt kommer ångra något annat i framtiden.

Jag träffade min pappa första gången när jag var 16, han har inte mått bra av att inte finnas i mitt liv, jag å andra sidan kan inte komma på en enda gång då jag lidit av det på något sätt.

Men, jag vet att det du känner att du saknar hos barnet kommer. Det dröjer inte länge innan barnet kommer vara så pass stort att du närmar dig utbytet du vill ha från en annan människa.

Sen håller jag med föregående talare att det är mycket intressant att se barnet växa, lära sig nya saker dag efter dag. Se hur han står där och klurar ut en lösning på sina problem som blir mer och mer avancerade.

Tror inte du vill missa det.