Problem med barn

TS, jag tror att du har en del problem med empati, kärlek som fenomen samt ett förakt för svaghet och hjälplöshet. Du ser uppenbarligen väldigt maskinellt på tillvaron, dig själv, andra människor och relationer människor emellan. För dig är det inte effektivt/rationellt/meningsfullt med barn eftersom barn av naturen är hjälplösa och fullständigt egocentrerade = styr omgivningen "utan att ge någonting tillbaka", vilket är (ungefär) hur du uttrycker det. Anledningen till att du upplever att ditt barn inte ger någonting tillbaka är att du inte riktigt vet vad kärlek är eller har känt riktig kärlek. Föräldrar världen över håller nog med om att det är otroligt jobbigt och omvälvande att plötsligt ha ett litet barn som _måste_ få styra tillvaron, men de känner ju (i de allra flesta fall) en sådan enorm kärlek till barnen att det är värt det bara därför. Och eftersom du inte riktigt kan identifiera vad kärlek är blir ekvationen obegriplig för dig.

Älskade du din sambo innan ni fick barn? Var din definition av kärlek till henne att ni trivdes i varandras sällskap, hade utbyte av varandra och "tjänade" på att vara tillsammans?

LOL nej det är inte den "vanliga relationen" vuxna människor har med sina föräldrar.

Du svarade aldrig på mitt inlägg tidigare, men ju mer jag läser håller jag med om att du inte alls är så rationell som du tror. Du är väldigt känslostyrd, men du vill förklara det med logiska, rationella argument. Du stod inte ut med att bli nr 2 för din sambo när ni fick barn, dvs: dina känslor av övergivenhet och svartsjuka fick dig att ruttna på hela situationen.

Om du nu är väldigt rationell, hur kunde du INTE förutse vad som skulle hända när ni fick barn? Hur kunde du inte förstå på vilket sätt det skulle förändra hela tillvaron?

PS: Jag har själv inga egna barn, av en miljon olika skäl. Några av de skälen är just att jag inte har NÅGON som helst lust att förändra hela mitt liv och under väldigt många års tid agera ständig servicepersonal åt en minimänniska som är helt hjälplös utan mig. Så det är inte så att jag inte fattar dina känslor inför situationen. Men det är märkligt att du inte kunde räkna ut det med lilltån innan ni faktiskt skaffade barn, och det är ganska förskräckligt att du inte bara kan säga "ok, jag har misslyckats, och mitt ex och mitt barn kommer att få leva med min otillräcklighet resten av livet". Istället sitter du och rättfärdigar ditt val utifrån hur rationell du är, att du ändå vet vad du vill ha ut av livet och att det blir bäst såhär för alla. Det låter onekligen som att ditt barn kommer att må bättre utan dig som närvarande pappa, eftersom du uppenbarligen inte klarar att se bortom dina egna behov, men du verkar ju inte på något sätt se hur sorgligt det är att du bara försvinner ur barnets liv och att du inte tar ansvar för den situation du har skapat. Har du generellt en väldigt låg självkänsla i bemärkelsen att du inte tror att du spelar roll för andra människor?

Ok du är uppenbarligen inte på riktigt.