voxel10

Äldre 28 Jul 23:39

92 svar

Problem med barn

Min historia är följande: Hittade en flickvän vid 30. Underbar relation, kärleksfull, civiliserad och stimulerande.

Sedan hände något, jag tänkte mig inte för: Vi skaffade barn. Efter detta blev livet förstört. Jag har försökt på olika sätt men har inte hittat någon anledning till att tycka om barnet överhuvudtaget. Jag betraktar det enbart som ett irritationsmoment.

Vill även påstå att jag är en väldigt rationell människa, jag tänker betydligt mer än vad jag känner. Jag jobbar med programmering och problemlösning och är intresserad av matematik. Är inte speciellt känslokall utan är en glad och nöjd människa som uppskattar mys och kärlek. Däremot betraktar jag mina känslor mera som en slutprodukt som är det OK att njuta av, än något som bör styra mig.

Då samhällsnormen i många fall är att "barn är meningen med livet" så har jag intresserat mig för detta då jag inte alls kan relatera till det.

Jag har nu suttit i flera veckor och läst på forum, läst artiklar, funderat och tänkt. Men jag kommer inte fram till något bra svar på följande: Hur gör man när man "älskar sitt barn över allt annat" vilket verkar vara en vanligt förekommande fras från både mammor och pappor? Jag känner mig nämligen lite udda som inte kan relatera till detta överhuvudtaget.

Ur min synvinkel är de flesta människor evolutionärt inprogrammerade till att tycka om sina barn. Det verkar vara en väldigt primitiv och grov mekanism som orsakar detta starka intresse för avkomman. På det planet förstår jag eventuellt varför. Men jag misstänker ändå att jag eventuellt missar något. Annars skulle det innebära att majoriteten av människor inte kan tänka förbi denna mekanism.

Det jag i huvudsak upplever med barn är följande:

1. Tillvaron blir ociviliserad och ointressant. Ingen tid för intelligenta och lärorika aktiviteter som stimulerar en vuxen hjärna. Inga djupa samtal.

2. Nästan all tid handlar om att passa upp en egocentrisk individ vars enda drivkrafter är en uppsättning primitiva känslor. De vanligaste tillstånden är exempelvis hungrig, trött, uttråkad. Att tillfredsställa denna varelse ger mig ingen stimulans eller känslomässigt välbehag överhuvudtaget. Jag upplever relationen mellan barn och förälder som asymmetrisk. Jag tycker det är otrevligt att se min vackra flickvän (och mig själv) agera som slavar under bebisen. Samtidigt finns självfallet ett moraliskt ansvar och en väldigt stark samhällsnorm att ta hand om någon som inte klarar det på egen hand. En vuxenrelation är betydligt vackrare eftersom det finns en balans där man ger och tar. Alla beslut fattas tillsammans med omtanke och respekt för den andre och intressanta diskussioner uppstår ofta. Ett barn vrålar tills det får som det vill och struntar i alla andra. Barnet ser sedan "sött" ut och exempelvis ler för att enkelt manipulera sin omgivning. Jag misslyckas totalt med att se något fint i detta beteende. Och att tycka om barnet kommer inte på fråga.

3. Förstörd relation. Min partner prioriterade ner mig. Detta kan hända med tiden ändå. Och det hade eventuellt varit acceptabelt om vi åtminstone fortfarande hade haft en stimulerande tillvaro.

Det slutade med att jag lämnade dem för några veckor sedan. Hon får gärna ta barnet på heltid, jag vill inte ha det. Jag lever hellre ett ensamt och civiliserat liv där jag kan göra stimulerande aktiviteter som att läsa böcker och ägna tid åt att tänka och fundera, än ett liv i den där primitiva tillvaron. Jag är lyckligare och mera harmonisk utan dem men saknar självfallet min partner, så som hon var innan barnet kom. Hon blev väldigt förändrad efter att hon fick barn och jag upplever att hon är fast i någon sorts bubbla. Det påminner nästan lite om att umgås med någon som är berusad och inte kan tänka klart längre. Synd på en så fin människa.

Missar jag något eller är det så enkelt att föräldrar "slutar tänka" och enbart därför står ut med tillvaron eller till och med uppskattar den? Det närmsta jag kan föreställa mig detta tillstånd är då man blir förälskad. Men i fallet med förälskelsen så lär man sig åtminstone något eftersom det är en vuxen människa med erfarenheter som man umgås med. Man får något tillbaka.

Vill helst inte ha några spydiga/lustiga kommentarer utan är faktiskt genuint intresserad om någon kan förklara. Om det är så att jag missar något. Jag känner mig nämligen någorlunda normal i övriga livet. Men just i detta avseende känner jag mig som en utomjording.

voxel10

Äldre 29 Jul 00:56

#3

Anonym (Hoppaan) skrev 2016-07-29 00:06:00 följande:

Det låter som att du har svårt för det oförutsägbara som blir när man får ett barn. Livet blir både mer förutsägbart men även inte när man får barn. Det blir inte längre på dina villkor och det verkar vara svårt för dig. Att något annat styr din tillvaro, något annat måste komma före än dina egna behov.

När du beskriver dig själv och när du skriver ner ovanstående ts så får jag känslan av att ditt liv och det kring dig går lite mekaniskt. Det känns så iaf när man läser det som du skrivit. Du skriver ju själv att du tycker dig vara mer rationell än känslomässig.

Svårt att förklara vad du missar... Men helt klart är det så att du gör det! Du talar om barnet som ett objekt. En sak. Något som stör. Något som förstör. Och du verkar inte känna någon som helst samhörighet till ditt barn! DITT BARN. Ditt kött och blod. Din avkomma. Någon som en dag kommer ropa "pappa" efter dig. Som en dag kanske kommer be dig att läsa för honom/henne, be dig förklara det där svåra ordet som han/hon inte förstår, bli lycklig över att gå på en promenad i parken med dig sin pappa, eller en konsert,museum etc.

Har du någonsin velat ha barn? När du var yngre eller så? Såg du fram emot att få barn när din sambo var gravid? Eller ångrade du det direkt?

Du låter väldigt fyrkantig (sagt utan att låta nedlåtande så jag hoppas inte du tar det på det viset) eller så har du fått en förlossningsdepression (kan absolut hända män också)! Personligen tycker jag att du ska söka hjälp för detta. Du har ett barn som du inte knyter an till eller låter barnet knyta an till dig. Det låter inte sunt för någon av er. Framförallt inte för barnet.

Ska fundera på det du skrivit och eventuellt söka någon form av samtalskontakt.

Har nog inga större problem med oförutsägbarhet. Tvärtom. Tycker om att göra spontana saker som att resa till en annan stad och se mig omkring. Köpa ett teleskop och titta på stjärnorna. Spela brädspel, bygga saker, geeka ner mig i olika ämnen.

Det är snarare förutsägbarheten som var en av orsakerna till att tillvaron blev outhärdlig. Allt var precis likadant dag ut och dag in. Bebisen styrde allt. När man låter en ettåring sätta agendan och bestämma vad som ska hända så blir tillvaron självklart ointressant.

Tycker inte argumentet riktigt håller angående "mitt kött och blod". Största skillnaden på mitt barn och övriga barn i värden är att mitt barn har en högre andel av mitt DNA. Jag tycker inte att ett barn är mera värt på grund av dess DNA.

Jag har erfarenhet av brorsbarn som är några år äldre än min son. Har spenderat tid med dessa och jag blev väldigt populär. Tyckte att det var ganska otrevligt med någon som tjatade hela tiden och skulle visa en massa saker som i 99% var banala för mig.

Nej, jag ville aldrig ha barn, det var ett stort misstag att skaffa. Jag hade svårt att säga emot henne. Var rädd att förlora henne. Men i efterhand inser jag ju att skaffa barn är i många fall likvärdigt med att förlora sin partner.

Vet inte om barnet tar någon skada av att mamman har det heltid. Det beror mest på vad man vill ha för slutresultat på den vuxna individen. Jag föredrar rationella människor med kapaciteten att bygga en bättre värld för alla, inte bara för sin egen lilla familj. De flesta tänker ändå i huvudsak mest på sin egen familj, det torde därför inte behövas fler såna individer. Hur barn svarar på olika behandlingar vet jag inte, vet inte heller vilken behandling som är mest effektiv. Mamman är i princip enbart kärleksfull och de verkar ha en relation baserad på mycket känslor. De få gånger jag tog hand om honom på egen hand så försökte jag lära honom att rita och spela memory. Vilket resulterade i vissa framsteg när inget annat distraherade.Men han prioriterade mammans emotionella feedback högre.

voxel10

Äldre 29 Jul 01:00

#4

Lena skrev 2016-07-29 00:44:09 följande:

Att få barn är en förälskelse och man lär sig mycket av den. Det mesta man får tillbaka är kärlek.

Vad lär man sig? Kan du utveckla? Har bara lite svårt att tro att man kan lära sig något av någon som kan betydligt mindre än man själv kan.

Kan däremot förstå att man kan förändras, mycket på grund av att man tvingas göra ett enformigt rutinarbete. Den lilla förändringen jag gick igenom var inget positivt. Upplevde det snarare som att man stagnerade och slutade att utvecklas.

voxel10

Äldre 29 Jul 01:27

#6

Lena skrev 2016-07-29 01:09:18 följande:

Man lär sig om sig själv och man lär sig om hur andra fungerar.

Sen behöver man inte låta barn bestämma allt och förlora sig själv för att man får barn. Under bebistiden så umgicks vi mycket med vänner, spelade brädspel osv. Planerar man bara bättre kan man nästan göra samma saker som förr.

Det här med att lära sig hur andra människor fungerar känner jag igen från relationer med tjejer/kvinnor. I synnerhet lärde man sig då hur tjejer/kvinnor fungerade i relationer.

Men när du säger att man lär sig hur "andra" fungerar, menar du då att man lär sig hur barn fungerar? Eller lär man sig även hur vuxna fungerar? Eller är det något ännu mera generellt man lär sig? Och varför kan man då inte lära sig det av vuxna direkt i stället för av barn?

voxel10

Äldre 29 Jul 09:56

#14

aleydis skrev 2016-07-29 07:24:08 följande:

Att bli förälder är omvälvande- och småbarnstiden är en tuff period för många par. Min tanke när jag läser är att du måste närma dig ditt barn känslomässigt och inte bara intellektuellt. Alltså, känslan av att hålla ett nyfött barn i famnen, hur känns det för dig? Känslan av när barnet ler mot dig eller sträcker sig mot dig.

Det som jag blev förundrad över när jag fick barn är hur fantastiskt det är att följa utvecklingen- hur barnet förstår saker, lär sig nya saker, lär sig kommunicera. Och så tänker jag att framöver kommer du ju kunna dela dina intressen med barnet, gå på museer, lära hen att spela schack osv. Alla är inte "småbarnstypen", och visst är det en krävande tid. Men tänker att man kan inte kasta bort hela framtiden med sitt barn och sambo för att det är jobbigt i början. Viktigt också att hitta en balans med egna intressen så att du får utrymme för mer intellektuell stimulans också. Tänker på när ditt barn är i 4-årsåldern pch frågar "varför" om allt, hur ni kan utforska faktaböcker om rymden, googla osv. Jag tycker man lär sig mycket om barm, deras oformade sätt att tänka och vilja att utforska.

Kärlek för mig handlar inte om att någon kräver att jag ska utföra ett arbete, för att sedan bedöma min insats genom att visa om den blev tillfredsställd eller ej. Kärlek för mig handlar mer om att visa respekt för varandra och ta hand om varandra på ett ömsesidigt sätt. Att fråga mitt ex om hon ville ha en kopp kaffe var ett exempel på en liten kärleksyttring. Jag sätter mig in i hennes situation, förstår att tiden för kaffe är rimlig, tolkar vad hon vill ha och försöker ge henne det. Jämför det med att hon skulle kräva en kopp kaffe av mig utan hänsyn till någon annan än sig själv.

Jag är nog själv en sån som sällan kräver något av någon annan. Tycker det blir bättre om alla själva förstår att de i huvudsak bör producera, inte konsumera. Och barn som inte förstår det, borde lära sig det så snabbt som möjligt.

Hålla ett nyfött barn? Det handlade mest om att oroa sig för att det kunde bli missnöjt när som helst och börja skrika. Värst var det i sociala situationer då man fick låtsas bry sig och "trösta" mot sin vilja, för att inte stigmatiseras allt för mycket. Det var en lättnad att överlämna ungen till mamman. På något sätt anser jag att ett gnälligt barn inte är värt den trösten eftersom det inte har lyckats prestera något än. Barnet är bortskämt helt enkelt. Det behöver tas om hand rent praktiskt, ja. Men det bör ske efter ett schema, inte efter barnets gnäll. Det behöver intellektuell stimulans, ja. Men barnets skrik och gnäll ska inte uppmuntras eller styra de vuxnas beteende. Det borde helt enkelt kunna lära sig att det blir x antal mål mat om dagen oavsett hur det beter sig. Skrik blir då effektlöst. Man hade då kunnat effektivisera tillvaron betydligt.

Ungen hade en tendens att ge mig min mobiltelefon, bland annat. Jag blev mest irriterad. Jag la den på bordet för att jag inte behövde den, inte för att någon skulle ge mig den. Ungen gav mig telefonen trots att jag ville motsatsen. Ungen gjorde det enbart för sin egen skull, utan hänsyn eller förståelse för andra människors vilja. Nej, jag tyckte inte att det var speciellt ?charmigt?, associerar ofta barns beteenden med egoism och oförståelse. De vill få uppmärksamhet och stå i centrum. När barnet väl står i centrum så kan det ändå inte prestera.

voxel10

Äldre 29 Jul 10:14

#15

Anonym (M) skrev 2016-07-29 08:21:19 följande:

Om jag förstår dig rätt är din tolkning att du har svårt att knyta an till barnet för att du är rationell och inte känslomässig?

Jag hänger inte med sär och tror att du för att få en koppling till ditt barn bör analysera om.

För det första - det är mer rationellt att umgås med sitt börn och stötta det i sin utveckling än att tex spela brädspel - så om det handla det om det skulle du ha lättare att engagera dig i barnet än i brädapelet av strikt rationell skäl.

Jag antar också att du faktiskt njuter av dina känslor under handlings gång när du spelar spel eller köper en ny nöjespryl, att det faktiskt många gånger är känslorna som styr dig fast att du inte tänker på det. Det finns ju inget strikt rationellt i att ägna tid på att spela brädspel tex.

Däremot kanske du inte upplever känslprna på samm sätt som andra (eller som du föreställer dig att andra upplever känslor). Och jag tror att det är det som kan stå i vögen för dig. Du har en bild av hur en föräöder ska styras av och fyllas upp av sina känslor och när du inte lever upp till den bilden går du hellre undan än är föräöder på ditt sätt. Det finns fler än ett sätt att vara en bra förälder och om du nu är så rationell kan du nog rätt snabbt förstå det liksom att det är bättre för barnet att ha två trygga vuxna runt sig än bara en.

Så om du ska handla rationellt är det logiska att finnas kvar för barnet eftersom det rent objektivt sett (helt utan känslor inblandade :)) är det bästa för barnet.

Däremot måste man inte anse spädbarnstiden rolig, det är långt ifrån alla som gör. Det är många mammor som har vittnat om här på fl hur de klättrat på väggarna under föräldraledigheten.

Men nej det finns ingen rationell anledning att överge sitt barn i din situation ocj som du själv skriver har du ju nära till känslorna i många fall. Snart kommer barnet kunna dela fler av dina intressen ochbdet kan bli roligare för dig. Men att alla andra föräldrar uppfylls av så mycket känslor så att alla lekparksbesök förvandlas till rena nöjen ska du nog tänka om kring. Många aspekter av småbarnstiden är tråkiga - för de flesta. För det verkar ju vara det bland annat som du hakar upp dig på, att det finns så mycket annat som är roligare (och att ta stora beslut från det lutar ju åt att man snarare styrs av sina känslor än av det objektivt bästa - det rationella).

Du har rätt i att även jag är mer eller mindre känslostyrd. Det handlar nog mera om till vilken grad man är det och på vilket sätt.

Att vara rationell kräver nog ändå att man har definierat ett mål som man strävar efter. Graden av rationellt beteende består i vilken metod man använder för att nå sitt mål. Mitt mål är att bli intellektuellt stimulerad och bättre på att lösa problem. Då kan jag bland annat prestera bättre på jobbet. Jag är troligen inte speciellt begåvad utan får kompensera det med envishet i stället.

När det gäller brädspel och övriga spel, så är motivet att lära sig nya regelsystem. Det är nyttigt och stimulerande att försöka förstå sig på något nytt.

Att påstå att det är mera rationellt att ta hand om barn än att spela brädspel vet jag inte... Att spela brädspel är ofta en logisk utmaning. Att ta hand om barn verkar vara en känslomässig utmaning.

voxel10

Äldre 29 Jul 11:24

#20

Anonym (Samma) skrev 2016-07-29 10:52:21 följande:

Jag förstår också vart du kommer ifrån. Jag anser mig också vara en tänkande snarare än en kännande människa, min sambo likaså. Jag, mamman, var faktiskt orolig innan mitt barn kom om jag verkligen skulle känna den här kärleken alla pratar om, det var svårt för mig att se att jag, som anser mig inte ha ett överflöd på känslor, skulle känna så.

Jag skulle vilja beskriva det som två olika sorters kärlek och känslor. När sonen kom kändes det mer som en instinktiv kärlek, den är där hormonellt, evulotionärt eller hur det nu ska beskrivas. Han är nu 20 månader och för mig har det bara blivit roligare och roligare ju äldre han blir. Du kanske hade sett framför dig hur du och ditt barn skulle göra saker tillsammans? Det kommer, småbarnsåren är inte för alla men inte heller något man kommer ifrån.

Jag tror att det större problemet i situationen är att du säger att din sambo förändrats. Varken jag eller min sambo har förändrats som personer. Vår situation och våra möjligheter till enskilt umgänge och tid till att sitta och djupdyka i några av våra gemensamma intressen som politik, nationalekonomi och fysik har i allra högsta grad förändrats men det är något vi fortfarande ägnar oss åt.

Känner du förakt mot barnet? Känns det som om barnet "förstört" din sambo. Att barnet tagit bort det viktigaste ni hade? För det förstår jag i så fall är jättejobbigt.

Min och sambons absolut bästa stunder är när vi slår våra kloka de ihop och diskuterar något intressant, det är vad vi gör, det är den absolut största anledningen till att jag älskar honom och våran relation. Skulle det försvinna skulle våran relation bli ganska fattig.

Precis så, upplever helt klart att barnet har förstört tillvaron. Eller snarare att vi har förstört tillvaron genom att skaffa det. Förakt ? ja. Upplever det som att exet tappade intresset för mig och att hon inte längre tyckte om mig. Mitt ex var den viktigaste personen i mitt liv. Men till slut gav jag upp och lämnade dem, insåg att jag inte hade någon chans att kunna konkurrera med barnet.

Det verkar däremot som att hon verkligen ville fortsätta leva ihop, hon ville även gå på familjerådgivning med mera. Men viljan att fortsätta leva ihop handlade nog mest om ekonomiska och praktiska frågor. Samt att hon var förtjust i konceptet ?familj?. Allt hon sa utgick från barnets perspektiv. Jag skulle stanna kvar för att barnet behövde en pappa, inte för att hon ville ha mig kvar. Detta var inte tillräckligt bra argument för att stanna.

Hon tappade sin identitet och smälte samman med barnet. Och därmed slutade hon också att existera som den individ jag en gång levde tillsammans med.

voxel10

Äldre 30 Jul 19:51

#37

Ni beskriver någorlunda enstämmigt hur man bör bete sig, så eventuellt finns det en stor poäng i det ni säger.Men jag har ingen förmåga att lyckas tycka om barnet. Ser inte heller något sätt att lyckas kombinera barntillvaron med ett intressant liv.

De flesta här tycker lika. Men både jag och LauraPalmer är två undantag. Och det finns också några ytterligare som är lite "mitt i mellan".

Det framkom misstankar att jag skulle ha asperger eller vara psykopat. Vid 20-års åldern var jag nedstämd och fick kontakt med vården. Det gjordes en utredning och då lyckades de endast hitta social fobi. Detta kanske är en indikation på att det är väldigt svårt att sätta diagnoser via ett forum?

Ett alternativ är att bli mera "känslomässig" och leka med barnet. Lära sig tycka om det på något sätt och leva livet på den ?nivån?. Fråga dag ut och dag in om barnet exempelvis vill ha 3 eller 4 köttbullar på tallriken. Säga och göra saker såsom ?nu ska vi ta på stövlarna?. Spendera nästan hela fritiden med att vara en 35-åring som befinner sig på en få-årings nivå. Detta liv tycker få-åringen är spännande och intressant, för en vuxen är det ofta meningslöst. Så det handlar väl om man sätter sig själv först eller om man sätter barnet först? Men riktigt så enkelt är det inte heller. Om man satsar hårt på exempelvis arbetet så har åtminstone vissa av oss chansen att göra något ?större? som påverkar väldigt många människor, dock på ett mera lågintensivt sätt.

Det andra alternativet är att lämna dem helt och hållet. Vilket också är det jag gjort. Vi har som sagt redan flyttat isär och jag har ingen egentlig kontakt med ungen eller exet förutom något enstaka meddelande som rör något praktiskt. Det blir ett mera ensamt liv. Men katterna fyller denna tomhet. De kräver minimalt arbete och är sällskapliga och man får en hel del fysisk kontakt vilket är hälsosamt. Tycker det är betydligt mysigare att ha en spinnande katt i knät än en bortskämd, krävande unge.

Är fortfarande nöjd med beslutet. Jag måste ha ett stimulerande liv. Vill inte vara olycklig och sönderstressad i åratal framöver.

voxel10

Äldre 30 Jul 20:03

#38

Anonym (Nöjd mamma) skrev 2016-07-30 19:24:13 följande:

Jag hade nog delat dina känslor om det var så att ha barn hela tiden. Men min erfarenhet är att det inte är det. Det är tråkigt, jobbigt och helt hjärndött vissa stunder. MEN, däremellan är det underbart och ger också mycket tillbaka. Det gäller bara att fånga dessa stunder och inte fokusera på det som man tycker är trist.

Ang din och mammans relation låter den inte heller som toppen, för självklart kan man ha kvar den relation man hade innan bebisen. Det kräver bara lite mer engagemang. Från båda.

Trist att du inte verkar beredd att lägga tid och arbete på att få er familj att fungera. Men med din inställning kanske det ändå är det bästa för mamman och bebisen.

Relationen med mamman är dålig, ja.

Vi hade det underbart och "betydde allt för varandra". När hon fick en unge så tappade hon stegvis intresset för mig. Till slut fick jag nog och bestämde mig helt enkelt för att sluta älska henne, vilket det känns som att jag har lyckats med nu.

voxel10

Äldre 30 Jul 21:09

#40

IVFtjejer skrev 2016-07-30 20:53:55 följande:

Hur gammal är barnet? Vad säger dina föräldrar om detta dvs farfar och farmor?

Mina tankar går också till en aspergers diagnos även om du skriver att du gjort en utredning. Vad har du för tankar kring en relation med din son i vuxen ålder?

Är inte speciellt intresserad av vad farfar och farmor tycker i såna frågor. Och vice versa. Jag är en sån som har kapat navelsträngen för länge sen.

Den vanliga relationen föräldrarna har med sina vuxna barn består i ett par träffar per år vid diverse högtider. Sen finns det självklart undantag också. Men oftast handlar det nog om tjejer som har en bra kontakt med sin mamma. I det här fallet är scenariot raka motsatsen.

Tycker inte ens att det är värt att kämpa för en sån framtidsrelation, oddsen är för dåliga. Risken är stor att som förälder bli övergiven och ointressant för sina barn. Speciellt i detta fall då ungen har mina gener. ;)

Problem med barn

INNEHÅLL