voxel10 skrev 2016-07-30 19:51:22 följande:
Ni beskriver någorlunda enstämmigt hur man bör bete sig, så eventuellt finns det en stor poäng i det ni säger.Men jag har ingen förmåga att lyckas tycka om barnet. Ser inte heller något sätt att lyckas kombinera barntillvaron med ett intressant liv.
De flesta här tycker lika. Men både jag och LauraPalmer är två undantag. Och det finns också några ytterligare som är lite "mitt i mellan".
Det framkom misstankar att jag skulle ha asperger eller vara psykopat. Vid 20-års åldern var jag nedstämd och fick kontakt med vården. Det gjordes en utredning och då lyckades de endast hitta social fobi. Detta kanske är en indikation på att det är väldigt svårt att sätta diagnoser via ett forum?
Ett alternativ är att bli mera "känslomässig" och leka med barnet. Lära sig tycka om det på något sätt och leva livet på den ?nivån?. Fråga dag ut och dag in om barnet exempelvis vill ha 3 eller 4 köttbullar på tallriken. Säga och göra saker såsom ?nu ska vi ta på stövlarna?. Spendera nästan hela fritiden med att vara en 35-åring som befinner sig på en få-årings nivå. Detta liv tycker få-åringen är spännande och intressant, för en vuxen är det ofta meningslöst. Så det handlar väl om man sätter sig själv först eller om man sätter barnet först? Men riktigt så enkelt är det inte heller. Om man satsar hårt på exempelvis arbetet så har åtminstone vissa av oss chansen att göra något ?större? som påverkar väldigt många människor, dock på ett mera lågintensivt sätt.
Det andra alternativet är att lämna dem helt och hållet. Vilket också är det jag gjort. Vi har som sagt redan flyttat isär och jag har ingen egentlig kontakt med ungen eller exet förutom något enstaka meddelande som rör något praktiskt. Det blir ett mera ensamt liv. Men katterna fyller denna tomhet. De kräver minimalt arbete och är sällskapliga och man får en hel del fysisk kontakt vilket är hälsosamt. Tycker det är betydligt mysigare att ha en spinnande katt i knät än en bortskämd, krävande unge.
Är fortfarande nöjd med beslutet. Jag måste ha ett stimulerande liv. Vill inte vara olycklig och sönderstressad i åratal framöver.
Gjorde man en utredning fanns det misstankar om något utöver det vanliga. Sen är diagnoser svåra, exempelvis är föräldrarnas berättelse väldigt viktig men den är inte objektiv såklart. Diagnoser är inte hårdvara, vi har inga biologiska markörer för våra psykiatriska diagnoser utan de är rent beskrivande och baserat på tillgänglig information.
En personlighetsstörningsdiagnos kan man ha valt att avvakta med, dels för att du var deprimerad och dels för att du var ung.
Social fobi är den diagnosen s ofta felaktigt ställs vid exv autismspektrum eller fobisk personlighetsstörning.
