Problem med barn

Jag känner igen mig. Första 1-1, 5 åren med mitt barn var jag förkrossad, jag hade förstört mitt liv för gott kändes det som. Jag hade panik, ville lämna tillbaka barnet och bara återgå till min fridfulla vardag. Ibland fantiserade jag om en skilsmässa bara för att slippa barnet åtminstone varannan vecka.

Jag hade ändå längtat efter att vara gravid och få barn! I flera år hade jag fantiserat om att bli mamma me jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur enformigt och tråkigt det skulle vara. På BB var det ett "Jaha" när jag fick se honom. Jag gjorde mina plikter men utan någon glädje.

Fattade inget när alla blev stört förälskade i sina barn.

Men plötsligt började det komma små ljusglimtar! Det fladdrade til i bröstet och jag började se mitt barn på ett nytt sätt. En bra dag kunde jag till och med känna tillfredsställelse när han var nybadad och mätt. Rätt vad det var tog jag med honom ut på promenade och började till och med sakna honom när jag åkte bort själv.

Idag är han 3 år och nu är jag så uppslukad av min kärlek till honom att det nästan är löjligt. Jag tycker fortfarande att det är supertråkigt att leka med sonen och hans leksaker eller att glo på barn-tv på morgnarna. Jag kan åka bort och känna att det är så himla skönt att få egentid men nu räcker det med en kväll för sen vill jag hem till mitt barn. Nu kan jag umgås med honom mer, det handlar inte bara om att ta hand om honom dygnet runt. Vi drar på sånt jag tycler är kul och så får han följa med och vara i "min värld". Vi åker till stallet, pusslar i trädgården, shoppar kläder och fikar, hänger på bibblan med varsin bok, vandrar i skogen osv.

Jaja, det jag vill säga är att jag idag är tacksam för att jag stannade kvar och fortsatte med alla tråkiga rutiner för det skapade det band som finns mellan oss idag. Lösningen för mig var inte att dra, det var att fortsätta även fast jag inte såg någon mening med det då. Det kommer bli roligare och ditt barn kan du forma lite som du vill, ni kanske kan programmera saker tillsammans eller vad du nu vill göra. Sätt ungen i en babysitter och låt hen titta på vad du gör. Var lite ego och kör på lite som vanligt fast med barnet vid din sida, man behöver inte sitta med en skallra eller lägga pussel hela dagarna.

Och du är inte känslokall, det är en chock, nästan ett trauma, att bli förälder tycker jag. Och är du som mig så behöver du tid för att känna djup kärlek, hur ska man kunna älska någon man inte ens känner?

Valet att lämna finns alltid där. Prova stanna kvar ett tag till, det värsta som kan hända är att du känner att du har slösat bort lite tid.

Det bästa som kan hända är att du ger ditt barn en pappa och att du lägger grunden till den vackraste relation du någonsin kommer ha.