Problem med barn

Att bli förälder är omvälvande- och småbarnstiden är en tuff period för många par. Min tanke när jag läser är att du måste närma dig ditt barn känslomässigt och inte bara intellektuellt. Alltså, känslan av att hålla ett nyfött barn i famnen, hur känns det för dig? Känslan av när barnet ler mot dig eller sträcker sig mot dig.

Det som jag blev förundrad över när jag fick barn är hur fantastiskt det är att följa utvecklingen- hur barnet förstår saker, lär sig nya saker, lär sig kommunicera. Och så tänker jag att framöver kommer du ju kunna dela dina intressen med barnet, gå på museer, lära hen att spela schack osv. Alla är inte "småbarnstypen", och visst är det en krävande tid. Men tänker att man kan inte kasta bort hela framtiden med sitt barn och sambo för att det är jobbigt i början. Viktigt också att hitta en balans med egna intressen så att du får utrymme för mer intellektuell stimulans också. Tänker på när ditt barn är i 4-årsåldern pch frågar "varför" om allt, hur ni kan utforska faktaböcker om rymden, googla osv. Jag tycker man lär sig mycket om barm, deras oformade sätt att tänka och vilja att utforska.

Om du vill närma dig barn ur ett intellektuellt perspektiv skulle jag läsa böcker om barns utveckling, för att förstå hur fantastiskt det är med barns utveckling.

Att vara förälder är ovillkorlig kärlek, att alltid ställa upp. Men visst får man mkt tillbaka! Det verkar som att du inte kan uppskatta ditt barns vilja att samspela med dig.barn är kompetenta och sociala varelser. Kärlek är att ge- och inte bara att få tillbaka.

Men det känns som att något gått fel med anknytningen, du känner inte känslomässig tillhörighet till barnet.