Problem med barn

En strobe life till dig ts, som vågar erkänna och släppa ut de här känslorna.

Jag undrar om du har någon diagnos? Sättet du resonerar på tyder på detta. Om du inte vet, så tror jag det kan vara en idé att prata med någon och få en utredning. Jag tror att det kan hjälpa både dig själv, men även ditt ex och i framtiden också ditt barn.

Jag håller inte med om att du ska hålla dig borta från ditt barn. Tvärtom tycker jag att du ska försöka bygga upp en relation från grunden. En dag kommer då ditt barn blir tillräckligt gammal för att ge dug något tillbaka i relationen. Men framför allt kommer säkert barnet att få ut mycket av er relation om du är beredd att jobba slutet på det.

Sen undrar jag också hur gammalt barnet är nu?

För även om jag aldrig skulle uttrycka mig som du så kan jag ändå känna igen mig i mycket av det du säger. Just nu. Jag har två barn, 5 och 2. De är oerhört krävande och den äldsta har varit det från dag ett. Och jag kan känna att 5 års sömnbrist och psykisk stress faktiskt börjar ta ut sin rätt på ett gansk skrämmande sätt. Jag känner vissa dagar den där avtrubbningen du beskriver. Att ens egna behov fått stå undan så länge att man knappt vet vem man är längre. Och livet börjar förlora sin tjusning. Det är skrämmande tankar. Men i mitt fall så känner jag mig ganska övertygad om att det beror på utmattning. Att det är tillfälliga känslor som kommer att försvinna bär jag får chans att pausa lite och när barnen blir lite äldre. Hoppas jag iaf...

Kan det vara så här för dig också? I så fall bör du nog söka hjälp innan dubgpr helt in i väggen. Det har jag gjort, och jag hoppas verkligen jag kommer att få rätsida på allt så fort som möjligt.

När jag läser din historia igen så märker jag hur oerhört mycket du påminner om min styvpappa. Han har Aspbergers.

Nu har han aldrig uttryckt hur han tänker och känner, men jag har alltid upplevt honom precis så som du beskriver dig själv...

Hur såg ert liv ut när det gäller sömn, avslappning och egentid? Om barnet är så pass litet så skulle det ju kunna handla om en utmattning/depression.

Om du inte tror det, så tycker jag fortfarande att du ska fundera på att gå igenom en utredning igen. Jag menar inte det varken dömande eller nedlåtande. Utan för att du visar ett rätt starkt intresse för att förstå, analysera, reda ut ditt eget handlande och känslor. Jag tror att en utredning skulle kunna ge svar på många av dina frågor.

Men det är ju det diagnoser är... Etiketter på sådant som bryter mot normen. Det är väl inget konstigt?

Och du bryter mot normen. Det håller du nog själv med om.

Men du verkar ta lite illa upp när någon tar upp ordet diagnos? Jag menar verkligen inget illa. Jag tror bara att du hade fått svar på många av dina funderingar och frågor. Och då menar jag inte nödvändigtvis att få själva diagnoserna på papper, utan egentligen mer vägen dit.

Och att jag nämnde just Aspergers var inte för att jag trodde att du har just den (fast det har du kanske, men i kombination av något annat kanske?) utan bara för att ditt sätt påminner oerhört om min styvpappa som har just Aspergers. Men han är väldigt bra på att lära sig vad som förväntas av honom och anpassa sig, så han valde att inte lämna min mamma och deras barn, utan han anpassade sig efterhand. Och han lärde sig nog att trivas med familjelivet på något sätt. Fast jag tror absolut han ändå är lyckligare nu när alla barn är utflugna och han får ha min mamma för sig själv.

Du ignorerar också mina frågor ang ev depression/utmattning/trötthet osv. Är detta också för att du ser det som att jag letar anledningar till ditt agerande? Som att ditt agerande skulle vara fel. Istället för att bara acceptera att det är så här du känner och så här du är?

Kanske har du rätt. Det ÄR svårt att acceptera din kyla mot ditt barn. Det känns helt enkelt oförståeligt för många av oss föräldrar att man kan resonera så. Samtidigt känner jag ju igen många av dina tankegångar. Uppgivenheten och besvikelsen över hur livet blivit just nu t.ex. Men i mitt fall så handlar det om just utmattning. Att bara vara så slut efter år av sömnbrist så att det inte tiktigt finns ork och plats för att leva ut den där underbara kärleken som alltid bör finnas mellan förälder och barn...

Har du själv några positiva minnen från din egen barndom som involverar dina föräldrar?

Det är väl inte ointressant?! Har du själv haft en dålig och kärlekslös barndom med oengagerade föräldrar så är det ju inte konstigt om du tycker att barns omsorg, uppfostran och utveckling bör centraliseras. Sådana åsikter är ju väldigt känslostyrda och beror såklart på ens egna erfarenheter.

Jag som haft en superlycklig uppväxt har såklart helt andra åsikter...