Problem med barn

Jag har fortsatt att fundera kring detta och läst hundratals inlägg skrivna av föräldrar som älskar sina barn.Jag börjar nog kunna föreställa mig lite smått hur det känns för någon som har dessa känslor. Genom att exempelvis visualisera små, skrattande barn som kommer springande mot mig. Jag har ju haft känslor för kvinnor, katter och en del annat också, känslor för barn är bara en variation på samma tema. Vissa av mina känslor är tillåtna eftersom de inte hindrar mig från att leva ett intressant liv.

Men jag tror så här. Självklart finns det primitiva, evolutionära känslor som styr föräldrar mot att tycka om sina barn. Men utöver det är det troligen också ett kulturellt fenomen precis som så mycket annat mänskligt beteende. I många delar av mellanöstern älskar man Allah över allt annat. Och det gör man endast på grund av samhällskulturen och förtrycket. Älskar du Allah över allt annat? Har du svårt att föreställa dig hur det känns att basera ditt liv på religiösa riter? Har du en brist om du inte känner samma sak? Behöver du en diagnos om du inte känner samma sak som alla dessa miljoner människor?

 

Chansen är stor att denna symbolik går att överföra på mig. Att jag inte älskar mitt barn är inte en brist. Det är en befrielse. Det är en befrielse från dels en kulturell norm men också från en känslomässig norm. Även jag har förmågan till dessa primitiva känslor men om man har tillräckligt med rationell motvikt till dem så blir de så små att de inte längre märks.