Problem med barn

PS: Jag har själv inga egna barn, av en miljon olika skäl. Några av de skälen är just att jag inte har NÅGON som helst lust att förändra hela mitt liv och under väldigt många års tid agera ständig servicepersonal åt en minimänniska som är helt hjälplös utan mig. Så det är inte så att jag inte fattar dina känslor inför situationen. Men det är märkligt att du inte kunde räkna ut det med lilltån innan ni faktiskt skaffade barn, och det är ganska förskräckligt att du inte bara kan säga "ok, jag har misslyckats, och mitt ex och mitt barn kommer att få leva med min otillräcklighet resten av livet". Istället sitter du och rättfärdigar ditt val utifrån hur rationell du är, att du ändå vet vad du vill ha ut av livet och att det blir bäst såhär för alla. Det låter onekligen som att ditt barn kommer att må bättre utan dig som närvarande pappa, eftersom du uppenbarligen inte klarar att se bortom dina egna behov, men du verkar ju inte på något sätt se hur sorgligt det är att du bara försvinner ur barnets liv och att du inte tar ansvar för den situation du har skapat. Har du generellt en väldigt låg självkänsla i bemärkelsen att du inte tror att du spelar roll för andra människor?

Du verkar ju på det hela taget nöjd med ditt liv med katterna. Gott så.

Dina sista kommentarer är för mycket. Blir svårt att tro dig.

Vidare tar jag mig friheten att parafrasera dig; "jag är rationell och föraktar känslostyrda människor, och jag föraktar mitt eget barn för min flickvän prioriterar barnet över mig." Ha ha, verkligen rationellt. Du kan rationalisera din svartsjuka bäst du vill, men det är fortfarande simpel svartsjuka.

Mvh, har inga barn pga barn är tråkiga

Något har du, något drag, om det nu är psykopat eller något annat. Tydligt problem med känslolivet och hur man betraktar andra har du i alla fall. Jag skriver detta inte för att vara elak utan för att det är det man kan utläsa ur dina inlägg. Du förstår helt enkelt inte det som de flesta som blir föräldrar känner och upplever när man får barn. Du skrev själv i starten att du "ev missar något" så det har du ju rätt i.

Någon form av "brist" har du som gör att du helt enkelt inte kan greppa detta med just din hjärna, hur smart du än är.

Jag tänker det är lite som när man ska förklara färger för en som varit blind hela livet. Det går inte riktig hur man än gör, de har inget att jämföra med och kan helt enkelt inte riktig greppa det man försöker förklara. Så är det nog med dig med. Det fattas en aspekt hos dig som gör att du inte kan känna för ditt barn, du ser bara besvär och hämningar, ungefär som om barnet vore en lite parasit som inkräktar på ditt liv. Denna "miss" gör också att vad vi än skriver här så kan du igen förstå det för du har inget att jämföra med. 

Jag tycker du bör göra en vuxenutredning och se om de kommer fram till något. Det kan vara bra för dig själv att i af förstå hur andra människor ser på det och att du får ord på det. Sedan kommer du nog inte kunna ändra på det men du kan få en viss förståelse. 

Om det här inte är en troll-tråd, (vilket ju kan tänkas), så tänker jag att du skulle må bra av att prata med någon terapeut - inte för att få en diagnos - utanför att prata om din relation till ditt ex och ditt barn. Du verkar känna dig sviken av ditt ex och svartsjuk på barnet och att prata om det kan hjälpa, tror jag.