Hjälp, hur få vuxen dotter med add att fungera?

Damp-bruden: Det kanske är så att vi inte förstår. Men i min värld är det inte en lösning att hon bor hemma i alla evigheter heller, hon måste kunna ha ett eget liv. Vi försörjer henne till 100% och har gjort det sedan hon slutade gymnasiet för 4 år sedan, det måste väl vara ett mål att hon ska kunna klara sig själv på något sätt i alla fall?

Anonym(vet): Det är klart att syskonen på sätt och vis förstår, men det är ibland ändå föremål för ganska stora disskusioner. Det är väl inte det värsta, utan det är alla konflikter det skapar, det blir en otrevlig miljö hemma.
Hur går man vidare för att få reda på vilken hjälp jag har rätt till. Dottern tar inte del av något av detta, och jag känner inte att jag tidigare fick någon information om vilken hjälp hon hade rätt till, hon fick bara medicinen...

Det finns förmodligen hjälp att få, men då måste dottern vara med, och det lyckas jag inte med. Hon sticker som sagt iväg hemifrån så fort vi börjar prata om det. 

Jag ska ta och ringa runt lite mer....

Spirituality: Som jag har förstått det finns det både hjälp att få från arbetsförmedlingen, försäkringskassan och kommunen, men allt bygger ju på att dottern accepterar att hon behöver det och kan tänka sig att få sin diagnos bedömd (tex hur arbetsför hon är). Och jag vet helt enkelt inte hur jag ska kunna övertala henne till det. Hennes pappa försöker så klart också, men ingen av oss når fram till henne riktigt. 

Grejen är den att dottern tycker att hon fungerar bra, vilket hon gör i vissa miljöer. Som tex i veckan har hon hjälpt en kompis att flytta in i en lägenhet, då har hon slitit från morgon till kväll med alt mellan himmel och jord och det har gått jättebra. Att hon skulle fixa så här hemma eller i sitt eget rum är däremot en utopi, för det är mer som en soptunna....
Men på något sätt så måste vi få henne att förstå att hon måste arbeta med sig själv och göra saker för sig själv. 

Damp-bruden: Det känns lite hårt att slänga ut henne. Det är därför jag vill hjälpa henne. Jag ska inte sätta mål åt henne, men jag önskar att jag kunde hjälpa henne att förstå att hon skulle må bra av stöd. Jag vill helt enkelt veta hur jag pratar med henne på bästa sätt för att hon ska förstå, inte bara slå ifrån sig. Jag förstår att vi har hamnat i en negativ spiral just nu och att läget kanske är lite låst....

Jag ska kolla på Kung över livet, tack för tipset.

Det är helt riktigt att det är 4 år sedan hon gick ut gymnasiet.

Jag är helt med på att hon har svårigheter och att hon behöver hjälp. Jag vill dock att hon ska kunna klara sig själv, försörja sig på något sätt i alla fall. Om jag och hennes pappa skulle dö i morgon så vet jag inte hur hon skulle klara sig och det känns inte alls bra.

Jag kikade lite på sidan Kung över livet och där kan jag nog hitta lite tips, tack.
Det största problemet är hur jag ska nå fram till henne. Vi vill ju hennes bästa. 

Ni som säger att jag inte ska curla och måste släppa taget, vad ska jag göra? Jag vill att hon ska klara sig själv och ta ansvar för sitt liv, men hur ska jag få henne dit. Gör jag ingenting så kommer hon att ligga kvar hemma i sitt rum och vegetera i stort sett.

Som det är nu så har vi sagt till henne att den sista augusti ska hon se till att ha en inkomst så att hon kan försörja sig. Svaret på det kravet var att hon lade på telefonen i örat på mig, sedan har vi inte sett henne...
Jag vill verkligen att hon ska bli självständig, men det känns som vi måste göra något riktigt drastiskt för att få henne att förstå, för det går inte alls att prata med henne.

Hon har i stort sett inga pengar som det är nu. Hon har fått lite av sin farmor och så har hon lånat av sina syskon (vilket inte är bra för hon betalar inte tillbaka), men hon behöver inte så mycket pengar heller...

Anonym(släpp): Det är ju just det vi vill, men hur gör man praktiskt? Ska jag bara säga att om x veckor så måste du flytta? Vilket jag inte tror att hon kommer att lyssna på idag, utan bara vänta ut. Vilket då alltså betyder att jag i stort sett måste packa hennes väska och ställa utanför dörren? Eller hur gör man? Ni som har "slängt ut" era barn? Hur gör man och hur blir relationen sedan.
Jag vet att vi måste prioritera de andra barnen och göra det bästa för både dem och vår dotter. Men i bland är det ändå svårt.

OK, det var ju ett betydligt längre tidsfönster än vad jag tänkte mig.

Hur ska man hantera tiden fram till dess? Som vi har det nu är ju ohållbart. 

Nej, jag tänkte väl kanske heller inte att det är rimligt att slänga ut henne på så kort varsel. Jag tänkte snarare på att hon på något sätt måste få någon form av egen ekonomi (jobb, bidrag...etc) så att hon kan bidra hemma, alternativt spara till eget.
Största problemet är att det blir tjafs. Syskonen är urless på att hon inte fixar efter sig, lämnar både kök och badrum i en enda röra, så där blir det mycket gräl mellan dem. Visst så har syskonen viss förståelse för att hon har en diagnos, men de tycker ju ändå inte att hon ska slippa sitt ansvar. På det så drar hon ofta iväg med kompisar på olika saker. Det är tex inte helt ovanligt att hon lagar frukost, sedan duschar och fixar sig i badrummet så att båda rummen, plus vardagsrummet (där hon ätit frukost) ser ut som en sopstation, och sedan drar för att vara borta hela dagen, eller flera dagar. Syskon som då är kvar hemma "måste" då städa upp efter henne ( i alla fall om de ska kunna ha kompisar hemma). Det är väl den vanligaste upptakten till ett gräl. 

Själv har jag ont i magen när jag kommer hem från jobbet, för antingen så är det fullt gräl hemma, alternativt så måste jag börja med att röja. Och det kanske inte låter som så mycket, men man blir förvånad över hur mycket ett vuxen människa kan stöka ner...

Jag har inte längre lust att varken försörja eller städa efter en vuxen människa, som dessutom inte är det minsta tacksam för att hon får bo hemma. Vid diskussioner med henne så är det ganska klart att hon tycker att det är hennes rättighet som vårt barn, att vi ska hjälpa henne. Och det är klart att vi ska, men på något sätt så måste vi få något tillbaka, om det så bara är ett tack. 

Tror du att det hjälper att hota med att slänga hennes saker (om de ligger överallt och inte i hennes rum), är det något som kommer att påverka henne? Det känns ändå som hon skulle behöva hjälp med den här biten på något sätt...

Nej, jag ger henne inte pengar alls, och jag anser inte att hon är skyldig mig hyra i och med att hon inte har någon inkomst. Däremot om hon skulle få en inkomst så anser jag att hon skulle betala hemma, men det gäller lika för alla barnen.

Jo då, jag läser fortfarande, även det har spårat ur lite....

Självklart så accepterar vi inte att hon lånar pengar av sina syskon, de har nog fattat själva nu också.

Hon får inga pengar alls av oss, inte till busskort eller mobil. Men hon verkar inte bry sig särskilt.

Vi ska ta ett samtal med henne i morgon när hon kommer hem från en kompis så får vi se hur det går...