Mina barns mor gör det omöjligt för mig att utnyttja mina föräldradagar

Jag kan tillägga också att när hon ska åka på kryssning eller ut och roa sig med väninnorna så har sonen fått övernatta hos mig ett par gånger men tydligen går det inte annars.. Allt detta vet jag är till fördel för mig vid eventuell rättegång..

Ja det är hemskt, jag känner igen precis hur du beskriver det. Du skulle se hennes äldsta son hur nedtryckt och ledsen han ser ut att vara. Totalt förstörd av sin mors uppfostran där han ständigt åsidosätts.

Jag har tyvärr gjort valet att skaffa barn med denna kvinna och ingick därmed ett livslångt avtal som jag får dras med. Det positiva är att vi fått två fantastiska barn som jag älskar.

Jag har sparat varenda kvitto och varenda konversation sedan ett par månader tillbaks så att jag kan styrka mina ord..

Jag har tänkt på en sak gällande detta.. Det finns ju faktiskt föräldrar som separerar men är helt överens med allt, de kanske bara insåg att de inte passar ihop och väljer att gå isär helt fredligt där det inte är något snack om saken att bägge ska vara föräldralediga och att barnet ska bo hos den föräldern som är föräldraledig..

De har inga myndigheter inblandade eller och det finns inga oenigheter mellan dem, barnet bor hos mamman under de första 8 - 9 månaderna och sedan hos pappa de kommande, hur påverkas det barnet? Får det några bestående men, blir deprimerat eller liknande?

(Själv har jag inget minne från när jag var spädbarn och vad som hänt då)

Innan jag fick barn var det inte lika lätt att prioritera i livet, men sedan jag fick mina fantastiska barn så har det helt plötsligt blivit mycket lättare! Barnens behov och välmående först så klart... enkelt!!

Min son blir glad och trivs jättebra med mig, han har övernattat ett par gånger och det fungerar hur bra som helst.. jag är ingen barnpsykolog men jag kan absolut förstå att det kan vara jobbigt för ett barn i den åldern att abrupt byta hem. Det går fint för mig att hämta barnet dagtid men någon övernattning lite då och då tycker jag vore bra. Dock så tror jag mer att de "riktlinjer" som finns här kanske är mer en kultur som byggts upp där man säger att ett barn inte ska byta hem.. hur är det i andra delar av världen? I Grekland (jag har släkt där) bor barnen hos mormor, morfar, farmor, farfar, mamma, pappa och det är ingen någonsin som pratat om att det kan vara skadligt för barnet.. och jag kan inte påstå att jag tycker att någon av mina kusiner i vuxen ålder tagit någon skada av detta..

Det vore intressant att veta vad för negativt man tror händer med barnet.. är det till exempel inte lämpligt för en mamma och pappa som bor ihop att flytta till ny bostad när barnet är litet? eller ta en längre semester? eller åka till landstället en längre tid? Är det inte samma sak? att barnet byter miljö en längre tid?

Jag kommer alltid att se till att mina barn har det dom behöver, vare sig de är hos mig eller hos mamma, men man blir ju irriterad när man ger pengar till henne som ska täcka för barnen men hon köper cigg och snabbmat för pengarna istället..

Så huvudargumentet är alltså att barnet kan bli gnälligt för en tid? Inte att det får några bestående men senare i livet?

Ja du har säkert rätt, jag kan hålla med om att det kanske är lite fel att byta miljö totalt i den åldern. Men vad blir de bestående menen? Hur påverkas barnet negativt i resten av sin barndom och sedan i vuxen ålder av att ha bott hos sin andra förälder under en period?

Vad är de konkreta resultaten av detta? Depression? Risk för alkoholism?

Tack allihop för alla tankar och all information! Jag känner att jag vet hur jag ska gå vidare med detta nu, TUSEN TACK!!