Kan man vara ärlig om att man ogillar barnet?

Tack för era svar!

Jag har varit ärlig mot min sambo, men mot hans föräldrar menar jag. Kalasen hemma hos hans föräldrar och barnets i fråga far-föräldrar uteblir jag ifrån. Och andra aktiviteter med hans släkt.
Men när svärmor frågar varför undrar jag om det är olämpligt att vara ärlig?

Svärmor har själv nämnt att barnet är tidskrävande och att det inte går att slappna av med henne i närheten. Jag blir på dåligt humör bara jag vet att barnet kommer vistas på samma plats. Och det handlar ju såklart om föräldrarnas slappa stil... Men då de är utan sitt barn kan jag gilla dem. Problemet är väl att de agerar som om de alltid var utan föräldraansvar, även då barnet är närvarande.

Är jag konstig som inte kan gilla detta barn alls? Får man tycka/säga det? Ska jag då säga att det är föräldrastilen jag har svårt för? För jag fattar ju mycket väl att detta barn bara uttrycker all förvirring som uppfostran inneburit. För den är under all kritik.

Och detta är bara toppen av isberget.

Jag menar, jag skulle ju kunna tiga och hitta på andra ursäkter. Men jag blir förbannad när ingen agerar och lär barnet lite hyfs. Och det känns ju tråkigt att inte kunna gå på kalas för att ingen håller rätt på barnet. Varför ska jag stå tillbaka när barnet faktiskt är ouppfostrat?
Min hund blir lite orolig när barnet stimmar och inte låter honom ligga ifred. Men trots att hunden ligger i en hundgård i trädgården ska barnet prova klättra in över grinden gång på gång. Och det är bara jag som säger åt henne att det inte är okej att gå in till hunden. Föräldrarna gör inget när hon springer och drar i grinden och försöker ta sig in. Hunden är mitt ansvar, men barnet är ju deras.

Jag vet inte om jag vågar säga till ordentligt vad jag tycker om saken, eller om jag bara får alla emot mig då. Därför har jag nu tänkt att i fortsättningen utebli. Men är det rättvist? Vad hade ni gjort? Får man ha en öppen åsikt om andras föräldraskap?

Min sambo är lite mesig, och säger inte ifrån till sin mamma, men han förstår och kan se att jag tycker som jag tycker av en anledning.
Men hela familjen ursäktar det med att "hon är så busig" och skrattar nästan bort det. Ingen reagerar riktigt förrän det är en uppenbar katastrof. Det gör mig lite upprörd att ingen tar tag i det. Och barnet har en kusin i samma ålder som är väldigt lätt att ha att göra med och som är uppfostrad hälsosamt. Om jag jämför de två får jag höra av sambon att kusinens föräldrar "har mer tid att vara hemma och ta hand om barnen". Som om det är en godtagbar ursäkt för att inte ta sitt föräldraansvar. Har man barn så har man. Och i alla dessa situationer har de ju varit närvarande och haft möjlighet att ingripa. Men valt att låta bli. Handlar ju om inställning och inte tid, känner jag. Om förståelse för hur man uppfostrar effektivt och hurvida man bryr sig om barnets bästa i längden.

Finns tillfällen då de stannat längre hos värdfamiljen trots att kalaset var slut och de andra gått hem, för att barnet ville leka längre och grät och skrek när hon blev tillsagd att klä på sig. Då väntade man ut barnet i värdparets hem i ca 1h, och fastän det väntades fortsattes det skrika och bråkas. Ingen tog kommando. Det bara skedde på en 4-årings villkor. Jag blir paff när alla bara står och ser på. Och förundras över att min sambo kunnat bli normal, haha. Och då skulle vi bli skjutsade hem, så vi kom inte heller därifrån.

Tror folk skulle ta illa upp extra mycket eftersom jag inte har barn själv. Men det gör mig arg att det fortgår.

Jag ska prova luska lite mer hos svärmor. Men hon tycker ju om henne för att det är hennes barnbarn. Kanske kan hon ändå vara objektiv. Vi får se. Svärmor vill nog gärna att jag kommer, men det blir ju en konflikt för henne. Hon vill ju inte behöva välja en av oss.

Jag har inte provat fråga om de inte ska ta rätt på barnet, så jag vet inte hur det skulle tas emot. Kanske får testa det om tillfälle uppstår. Men jag tror att de bara hade gjort ett tamt försök för att de har blivit ombedda rakt ut, och sedan återgått till att inte bry sig.

Ska fråga svärmor hur hon ser på saken. Hon har ju sagt att hon inte kan slappna av, och det borde hon ju kunna då föräldrarna ska ingripa och inte hon. Men misstänker att de inte kan identifiera var felet ligger utan bara tror att barnet är busigt som sagt. Och då känns det ju hopplöst.

Skönt att höra att jag iaf inte har fel i att det går över gränsen.
Kommer fortsätta undvika kalas, men om jag blir tillfrågad varför jag ofta uteblir så ska jag nog försöka säga att det beror på att det är för utmattande för mig med barnet omkring. De behöver sig faktiskt en tankeställare.

Då jag tar med mig hunden passar jag ju på den konstant, så jag förväntar mig detsamma av föräldrar, eftersom alla ska kunna trivas. Jag hade skämts om min hund hade gjort andra gäster obekväma. Det är ju upp till mig att sätta gränser för min hund. Att inte föräldrar med barn förstår/klarar detsamma....

Jag känner lite att jag bidrar till det slappa "låt gå"-tänket om jag avfärdar det som "bus" eller "sprallighet". För hon är ju rent ut sagt odräglig och gränslös i sitt beteende. Det handlar inte om lite bus eller hyss, utan att hon inte blir tillsagd alls, utan får sin vilja igenom genom att skrika och gapa.

En gång då vi skulle samåka till skogen för att promenera skrek hon sig först till att få ta med sin lådbil, och därefter att mamman skulle köra runt henne hela promenaden. Stannade mamman för att prata tog det fem sekunder innan hon gallskrek och fejk-grät. Så det är way beyond bus.

Men jag förstår vad du menar, absolut. Jag kan ju vänligt säga att jag inte orkar för att det är för påfrestande helt enkelt.

Det har kommit många nya inlägg, jag tänkte svara lite kort på allt här, istället för att citera var och en:

Jo, jag vet att 5-åringar varken har lätt för att sitta still eller föds med alla sociala koder, men det jag menar (som jag var otydlig med) är att föräldrarna inte anstränger sig för att säga ifrån. De säger "ät upp innan du får gå och leka" och sekunden senare är hon ändå ute i trädgärden, och föräldrarna försöker inte ens stoppa henne. Det är så tomma tillsägelser. De betyder inget, vilket barnet lärt sig och därför bara trilskas extra om det nån gång blir ett nej. 

Och jag är FULLT medveten om att detta har en annan sida - nämligen föräldrarnas. Det kan ju vara så att de har sökt hjälp, men det jag, som någon tidigare sagt, undrar då är - VARFÖR berättar det inte? Så man kan förstå och stötta. 

Men det finns detaljer kring deras familj som jag helst inte vill ta upp, men som iallafall gör att jag med säkerhet vet att de inte egentligen är intresserade av att ta sitt föräldraansvar. Det finns tre konkreta saker som gör att jag kan uttala mig om detta, men jag vill inte ta upp det eftersom det är känsligt.

Och rörande hunden så är jag VÄLDIGT noga med att den ska ha det bra. Den har inte råkat illa ut, för jag stoppar alltid i tid. Är det något jag är mån om är det min hund. Han har aldrig hunnit bli matad utan jag (JAG....) har fått ingripa. För jag är hela tiden uppmärksam, vilket just tar sån energi, och är orsak till att jag inte orkar gå på kalasen längre. Sedan är hunden inte med alltid heller, men jag vill inte lämna honom ensam hemma om jag inte är tvungen. Hon får inte gå och röra vid hunden om hunden visar att den vill gå undan, det sätter jag stopp för. Men det som irriterar mig är att det bara är JAG som jobbar för det, och inte föräldrarna.

Jag ställer mig frågan om varför man STANNAR på ett kalas om man har problematik med sitt barn och gäster uppenbart störs? För det ÄR uppenbart att jag inte vill få mat kastad på mig eller att hon ska klättra över hundgrinden gång på gång. Så om man inte kan få stopp på barnet - varför åker man inte hem när det förstör för andra gäster? Jag antar att man normalt sett skäms om man inser att ens barn orsakar obehag, men de tycks inte känna eller bry sig om detta. Vilket förbryllar mig, och gör mig mer säker på att det inte vill vara föräldrar eller ändra p sin låt-gå-filosofi.

Hade min hund ex. börjar skälla okontrollerat eller konstant hoppat på folk och jag inte hade kunnat få stopp på det hade jag ju avlägsnat mig för att jag inte vill vara ett störningsmoment.
Men detta har dessa föräldrar aldrig ens visat tecken på att överväga.

Jag är rädd för att 

1 - de bara gör vad som bör göras för stunden, eftersom de har ögonen på sig

2 - de tycker min åsikt är nonsens då jag inte själv har barn

3 - de börjar tala illa om mig bakom min rygg

Men jag har beslutat mig för att börja säga ifrån vart min gräns går, och be dem ta sitt ansvar. 

Ja, jag är också så pass insatt i hur det ligger till att jag kan se att barnet har MÅNGA uttryck för en stökig familjesituation. Vilket gör mig ledsen och frustrerad. Och jag vet med säkerhet att föräldrasituationen är kaosartad och har varit sedan innan hon föddes. Men INGEN tycks stå upp för barnets bästa här. ALLA vet hur det är, men ingen tar tag i det, liksom. Svärmor har berättat om "olyckliga" omständigheter, men sedan händer inget mer, ingen arbetar aktivt för att stötta barnet/familjen.

Problemet för min egen del är ju mest att jag inte är släkt, utan "ingift" (knappt). Och jag är inte säker på vad de skulle anse om jag tar kommando, eller hur mycket jag kan påverka, eller om föräldrarna ens skulle ha förmåga att uppmärksamma vad som har en positiv inverkan på dottern.

Och det känns lite hopplöst att engagera mig om föräldrarna inte ens är kapabla till att inse det och jobba i samma riktning.

MEN, för barnets skull kan jag tänka mig att testa vara en ordentlig förebild. Svärmor skulle nog kunna se det, hon har trots allt lite insikt och förmåga att vara någotsånär objektiv.

Tack för era råd! Jag ska testa säga ifrån om/när situation uppstår. Och om inget förbättras meddelar jag att jag tycker det är för energikrävande för mig (och hunden) att komma i fortsättningen.