Anonym (Usch) skrev 2016-08-07 08:26:05 följande:
Sånt här är jobbigt att läsa :(
Jag har en femåring själv. Han är VÄLDIGT vild och högljudd. Jag hoppas dock att han inte uppfattas riktigt så illa som flickan du beskriver. Han har ju aldrig kastat mat och han slåss inte. Det mesta han uttrycker är ju egentligen glädje, men det blir ändå högljutt och intensivt och han KAN INTE sitta still och jag ser/tror att folk upplever det som väldigt jobbigt.
Vi har jobbat med hans beteende sedan han var väldigt lite. Vi har testat hörsel och varit hos diverse läkare, vi har fått hjälp av BVC, specialpedagoger och träffat flera barnpsykologer. Där tycker de att han är 'helt normal' och när jag påtalar att andra inte uppfattats det så så tycker psykologen att det är andra som behöver lära sig att barn syns och hörs... Suck. Men vi har blivit tillsagda att försöka släppa efter lite. Han behöver få utlopp för sin energi och framför allt behöver han få tjäna att han duger som han är och att han accepteras. De tycker dessutom att vi ska träna på att vistas ute bland folk och gå på släktkalas och sådant. Jag har annars börjat isolera oss eftersom det blivit en fix idé att vi stör var vi än är. Jag har för övrigt under flera år varit strikt och konsekvent, typ 'du får inget om du gnäller', ett nej är ett nej, burit ut honom från Ica och åkt hem om han inte sköter sig, osv. INGET har gett något som heldt resultat på hans beteende.
Allt detta har gjort mig minst sagt förvirrad i min föräldraroll, jag har idag svårt att känna av var gränsen bör gå, är det jag som har för höga förväntningar på honom, eller beter han sig faktiskt illa? Jag känner mig alltid som en dålig förälder, antingen för att jag inte lyckas fostra mitt barn eller för att jag är för hård och inte ger honom en bra barndom, och alltid finns det dåliga samvetet där dör att jag tycker det är så jobbigt att ha barn, att jag inte bara kan njuta och vara lycklig. Det är fruktansvärt jobbigt och jag går själv i terapi för detta.
Denna 'förvirring' gör att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig när vi är bland folk. Mina tillsägelser kan nog därför ibland uppfattas som mesiga, då jag inte riktigt vet om beteendet i en viss situation är acceptabelt eller inte. Efteråt kan jag känna att jag borde reagerat annorlunda, men där och då i stunden så vet jag inte alltid. Jag kan nog också uppfattas som att jag ibland skrattar, men det är ett uttryck av nervositet och inombords så bränner ångesten och tårarna.
Min psykolog säger att jag inte ska läsa sådan här trådar på familjeliv... :) att de ger mig en falsk bild av hur barn faktiskt är och att de flesta i samhället ändå accepterar och förstår att barn. I dem åldern ofta är högljudda och inte kan sitta still...
Vad jag vill säga med detta är, TS, att man vet inte alltid hur situationen är. Föräldrarna kanske försöker, även om det inte riktigt framstår som det för dig. Du vet inte hur flickan mår och hur föräldrarna mår.
Jag berättar ju inte om hur jag mår för folk...
fast det är en annan sak om ditt barn verkligen inte
kan, många barn med tex olika diagnoser kan inte konsekvenstänka eller tänker inte på att de låter mycket osv.
I TS fall är det uppenbart att föräldrarna gjort för lite. Om flickan kastar mat på en gäst, eller går in till hunden trots otaliga tillsägelser. I de fallen måste faktiskt föräldern göra något! Om de då som i TS historia, mest skrattar bort de hela är det faktiskt föräldrarna som inte ser och inte hjälper sin flicka.
