Kan man vara ärlig om att man ogillar barnet?

Jag har antytt lite försiktigt för sambon att hans systerdotter får mig att vilja skjuta både mig och ungen i huvudet. Hon är sjukt bortskämd och jobbig. Slåss utan att få konsekvenser, gapar och skriker. Man kanske inte bör säga det rätt ut dock...
Första gången jag nämnde nåt gjorde jag som så att jag var ganska tyst på vägen hem. Det var egentligen inte medvetet. Sambon frågar varför jag är tyst och jag sa att jag var trött, för det hade varit VÄLDIGT stimmigt...

Jag har fyra syskonbarn (som jag älskar!), de låter tillsammans inte ens så mycket som sambons vidriga brorsdotter. Föräldrarnas fel dock, det förstår jag ju.