Kan man vara ärlig om att man ogillar barnet?

Jag menar, jag skulle ju kunna tiga och hitta på andra ursäkter. Men jag blir förbannad när ingen agerar och lär barnet lite hyfs. Och det känns ju tråkigt att inte kunna gå på kalas för att ingen håller rätt på barnet. Varför ska jag stå tillbaka när barnet faktiskt är ouppfostrat?
Min hund blir lite orolig när barnet stimmar och inte låter honom ligga ifred. Men trots att hunden ligger i en hundgård i trädgården ska barnet prova klättra in över grinden gång på gång. Och det är bara jag som säger åt henne att det inte är okej att gå in till hunden. Föräldrarna gör inget när hon springer och drar i grinden och försöker ta sig in. Hunden är mitt ansvar, men barnet är ju deras.

Jag vet inte om jag vågar säga till ordentligt vad jag tycker om saken, eller om jag bara får alla emot mig då. Därför har jag nu tänkt att i fortsättningen utebli. Men är det rättvist? Vad hade ni gjort? Får man ha en öppen åsikt om andras föräldraskap?

Fast återigen. Det ÄR inte konstigt att en 5-åring lever runt. Man föds inte med alla dessa regler i kroppen - det gjorde ingen av oss.

Jag är rädd för att 

1 - de bara gör vad som bör göras för stunden, eftersom de har ögonen på sig

2 - de tycker min åsikt är nonsens då jag inte själv har barn

3 - de börjar tala illa om mig bakom min rygg

Men jag har beslutat mig för att börja säga ifrån vart min gräns går, och be dem ta sitt ansvar.