Kan man vara ärlig om att man ogillar barnet?

Man undviker helt enkelt träffar där barnet är med. Min systerson var lite som som flickan, han hade ingen aning om vad nej betydde utan skrek tills han fick sin vilja igenom. Föräldrarna gjorde lama försök men han struntade i dem. Det hände att jag sa till och då skrek han gråtande därifrån och föräldrarna blev sura på mig. Jag slutade träffa dem och nu har han börjat skolan och formats av livet och är något bättre. Jag har också hund och skulle aldrig låta henne bete sig som många föräldrar låter sina barn göra. Det handlar om ömsesidig respekt. Klart att barn ska få vara barn och att det sker olyckor ibland eller att alla är trötta och griniga men jag tror att alla mår bättre av klara tydliga regler och förväntningar. Det skapar trygghet oavsett om man är ett litet barn eller en hund.