Kan man vara ärlig om att man ogillar barnet?

Jag förstår inte riktigt varför detta verkar vara ett så stort problem för dig TS, till den grad att du slutar gå på släktkalasen. Visst, det är inte ok att femåringar kastar mat utan tillsägelse, särskilt inte om liknande saker är ett mönster. Och föräldrarna verkar ju dåliga på att sätta gränser. Men varför stör du dig på att barnet går ifrån bordet och leker i trädgården innan det har ätit färdigt, eller att farmor är barnvakt ofta? Det verkar faktiskt som att du har ett större behov av att störa dig på föräldrarna än att själv ha ett trevligt kalas. Om det nu är så att det finns underliggande problem så hjälper det ju inte om du berättar illa du tycker om barnet. Det du däremot måste göra är att markera vad som är ok för dig och säga ifrån om barnet går över din gräns, helst trevligt till att börja med och mer bestämt om hon inte lyssnar. Om du inte vill gå på kalas för du tycker det är så jobbigt får det ju stå för dig men barnet måste ju vara välkommet, däremot får den som håller kalaset bestämma vilka regler som gäller hemma hos dem. Men det verkar ju inte vara direkt katastrofala saker som barnet gör, en annan sak om hon hade slagits eller tagit sönder saker tycker jag.

Du kan och bör som sagt alltid markera var dina egna gränser går för barnet, först vänligt och sedan mer bestämt om hon inte lyssnar. Men om du vill engagera dig mer än så måste du ändra inställning till barnet, se och bejaka hennes positiva sidor, lära dig att tycka om att umgås med henne, såklart fortfarande markera dina gränser. Börja t ex med att leka eller spela ett spel med henne på nästa kalas. Är du inte beredd att pröva detta är det bättre att backa.