Kan man vara ärlig om att man ogillar barnet?

Sånt här är jobbigt att läsa :(

Jag har en femåring själv. Han är VÄLDIGT vild och högljudd. Jag hoppas dock att han inte uppfattas riktigt så illa som flickan du beskriver. Han har ju aldrig kastat mat och han slåss inte. Det mesta han uttrycker är ju egentligen glädje, men det blir ändå högljutt och intensivt och han KAN INTE sitta still och jag ser/tror att folk upplever det som väldigt jobbigt.

Vi har jobbat med hans beteende sedan han var väldigt lite. Vi har testat hörsel och varit hos diverse läkare, vi har fått hjälp av BVC, specialpedagoger och träffat flera barnpsykologer. Där tycker de att han är 'helt normal' och när jag påtalar att andra inte uppfattats det så så tycker psykologen att det är andra som behöver lära sig att barn syns och hörs... Suck. Men vi har blivit tillsagda att försöka släppa efter lite. Han behöver få utlopp för sin energi och framför allt behöver han få tjäna att han duger som han är och att han accepteras. De tycker dessutom att vi ska träna på att vistas ute bland folk och gå på släktkalas och sådant. Jag har annars börjat isolera oss eftersom det blivit en fix idé att vi stör var vi än är. Jag har för övrigt under flera år varit strikt och konsekvent, typ 'du får inget om du gnäller', ett nej är ett nej, burit ut honom från Ica och åkt hem om han inte sköter sig, osv. INGET har gett något som heldt resultat på hans beteende.

Allt detta har gjort mig minst sagt förvirrad i min föräldraroll, jag har idag svårt att känna av var gränsen bör gå, är det jag som har för höga förväntningar på honom, eller beter han sig faktiskt illa? Jag känner mig alltid som en dålig förälder, antingen för att jag inte lyckas fostra mitt barn eller för att jag är för hård och inte ger honom en bra barndom, och alltid finns det dåliga samvetet där dör att jag tycker det är så jobbigt att ha barn, att jag inte bara kan njuta och vara lycklig. Det är fruktansvärt jobbigt och jag går själv i terapi för detta.

Denna 'förvirring' gör att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig när vi är bland folk. Mina tillsägelser kan nog därför ibland uppfattas som mesiga, då jag inte riktigt vet om beteendet i en viss situation är acceptabelt eller inte. Efteråt kan jag känna att jag borde reagerat annorlunda, men där och då i stunden så vet jag inte alltid. Jag kan nog också uppfattas som att jag ibland skrattar, men det är ett uttryck av nervositet och inombords så bränner ångesten och tårarna.

Min psykolog säger att jag inte ska läsa sådan här trådar på familjeliv... :) att de ger mig en falsk bild av hur barn faktiskt är och att de flesta i samhället ändå accepterar och förstår att barn. I dem åldern ofta är högljudda och inte kan sitta still...

Vad jag vill säga med detta är, TS, att man vet inte alltid hur situationen är. Föräldrarna kanske försöker, även om det inte riktigt framstår som det för dig. Du vet inte hur flickan mår och hur föräldrarna mår.

Jag berättar ju inte om hur jag mår för folk...

Du har absolut inte sårat mig!

Hade jag känt till FL innan jag fick barn hade jag garanterat varit en av dem som skriver trådar om odrägliga ungar på tåg och flyg, och förbannat de snoriga skrikiga barnen på restauranger och i affärer... :)

Jag har full förståelse för hur du känner, oavsett om din svåger med fru gör så gott de kan eller om de bara är slappa.

Och varför är man inte öppen med problemet...? Ja, det borde jag kanske vara... Men på något sätt är det så djupt rotat att man ska kunna ta hand om sitt eget barn, kunna uppfostra det till att lyda, sitta still, vara tyst, uppföra sig osv. Jag har alltid trott att bara man är konsekvent och en bra förebild, sätter gränser och läser på vid behov, så går allt att lösa. Och när det inte funkar så känner jag mig så djupt misslyckad. Jag är trött och sliten, och känner mig som en usel förälder. Som en mindre bra kvinna eftersom jag ska vara skapt för att skaffa och uppfostra barn. Alla andra klarar ju av det, så vad är det för fel på mig? Lite så... Och sen om man faktiskt beklagar sig lite så säger folk saker som att 'tycker du det är jobbigt nu...?! Ja... små barn, små problem. Vänta du bara...' Eller 'passa på och njuuuut nu när de är små!!! Den här tiden kommer aldrig tillbaka!' Och så känner man sig ännu mer misslyckad. Skriver man här på fl får man oftast höra att man borde tänkt på det innan man skaffade barn...

Jag tänker hela tiden att snart blir det väl bättre. Försöker mest överleva under tiden...

Men när det kommer till ditt problem här ts, så tycker jag att du med gott samvete kan hålla dig borta (även om det är min största mardröm att folk inte vill umgås med oss pga våra barn!!!), och din stackars hund förtjänar ju inte att bli illa behandlad oavsett anledning.

Hade det varit jag, så hade jag nog sagt någon form av halvsanning till svärmor. Typ 'jag är lite känslig när det blir stimmigt och högljutt, som det ju lätt blir med barn i den ålder. Jag blir så stressad. Och jag märker att min hund inte heller mår så bra. Så jag står över den här gången. Och så kan jag passa på att få lite egentid istället :)'

Då får du liksom in att det beror på barnet, men du undviker att döma och behöver inte säga något elakt om varken barnet eller dess föräldrar. För just att tydligt uttrycka att man inte tycker om någon... Det är så definitivt på något sätt. Och din svärmor älskar ju säkerligen sin son och barnbarn oavsett deras brister.

Och till sist... Kom ihåg att saker kan förändras kvickt i den åldern (det har jag iofs försökt intala mig själv förgäves i flera år...) så det som är odrägligt nu kanske är helt bortblåst om ett halvår! Man kan ju hoppas iaf :)

För min egen del så hade jag blivit oerhört ledsen om du hade sagt ärligt att du inte vill komma pga mitt barn. Men jag hade absolut inte varit otrevlig mot dig, utan faktiskt förstått vad du menar.

Risken är ju tyvärr, om det nu är som du tror att den här familjen helt enkelt är slappa i sitt föräldraskap, kanske helt enkelt inte kapabla att hantera sin dotter, att de då faktiskt inte alls förstår dig. Och säkerligen i så fall inte är beredda att visa någon som helst förståelse för dig. Att du är ingift riskerar ju då att betyda att du aldrig kommer att bli accepterad igen och detta kommer såklart även att påverka din mans förhållande till sina föräldrar och syskon.

Det här är ju iofs 'worst case scenario', kanske blir det inte så illa, men frågan är om du är beredd att ta risken?

Sen är ju också frågan hur länge situationen kommer att vara så här. Handlar det om usel uppfostran så kan ju flickan såklart fortsätta vara odräglig. Men det är inte säkert att det kommer att påverka dig på samma sätt. Hon kommer säkerligen att sluta kasta mat och pilla i andras mat. Kanske blir hon även tystare. Det är ju möjligt/troligt att hon kommer att vara som mest otrevlig mot sina egna föräldrar. Så problemet i sig (för dig och din hund) är kanske över om ett år eller nåt. Men om du berättar att du tycker illa om barnet så tror jag aldrig det kommer att glömmas.

Jag tror fortfarande på att hitta en mellanväg, där du förklarar att det är PGA barnet du inte vill komma men uttrycker det som att det är DU som inte orkar/inte är van/får ont i huvudet/blir stressad eller vad som. För då försvinner problemet i samma stund som barnet beter sig bättre.