Emmzor skrev 2016-10-04 22:43:28 följande:
Hej.
Jag har en dotter på 9 som står i kö för utredning. Satans köer säger jag bara, ska ringa imorgon och fråga hur det går. Vår vardag blir bara värre och värre och jag o sambon har ibland svårt att själva behärska oss så bråk uppstår ständigt.
Tillsägningar eller förändringar är värst men även hela hennes generella inställning till allt, baaara negativt. Till och med till saker hon tycker om.
Bara ikväll så spelade vi ett mattespel här hemma som hon har i läxa. Matematik är hennes favoritämne. Men så svarade hon fel på ett tal och då började det. Hon påstod att reglerna sa att man fick fler chanser och när vi läste reglerna så hade hon fel men fortsätter propsa på att hon har rätt. När vi fortsätter spela lägger hon sig bara ner, ska inte flytta sin gubbe, inte slå tärningen, gråter över att hon gjort fel, blir arg. När vi försökt locka henne med saker så fortsätter hon bara att trotsa. Till slut säger jag att vi inte kan fortsätta om hon gör så här. Hon fortsätter och jag börjar packa ihop spelet. DÅ börjar hon med alla förlåt osv osv. Gråter hejdlöst.
Det blir dags att sova och hon ska inte gå från soffan. Vi försöker återigen locka men hon upprepar bara orden "jag vill spela klart, jag tänker inte göra något alls annars!". Till slut plockar jag upp henne och bär henne. Hon skriker att hon ska gå själv. Jag släpper ner henne och då ställer hon sig bara med armarna i kors och säger "Nej!". Till slut tar sambon och lyfter henne varpå hon slår i sin fot i TV-bänken. Självklart *suck*. Han fick iaf bära upp henne skrikandes och gråtandes och sen spenderades 30min med att be om ursäkt för foten och sen även förklara för henne hur allt har tett sig under kvällen, varför det blir så och vad vi kan förbättra. Men det har vi liksom gjort så många gånger nu att jag snart brister ..
Sen får vi även berätta för henne att det med foten inte var med meningen för hon menade på att vi ALLTID gör illa henne och skadar henne. (Tillhör att jag råkade riva henne i nacken för någon vecka sedan när vi va i samma sits som ikväll och jag skulle greppa tag i henne för att lyfta upp henne).
Hur gör ni? Vad gör ni? Finns det något tips, kan vi ha lite utbyte för jag har inget kvar att ge snart ....
Hej Emmzor!
Visst känner man sig maktlös ibland! Jag har flera gånger fått lämna över sonen till min man och bara åkt hemifrån för att jag blir så arg, besviken och frustrerad. Vi har en i familjen som förstör för alla andra när man t ex ska hitta på nåt kul hela familjen.
Vi har börjat en dialog i skolan med psykolog och kurator så får vi se vart det leder men det enda dom sa är att man inte får skälla utan ska krama och fråga vad han känner för han har rätt till sina känslor.
Jag tycker det är skitsvårt speciellt när det finns andra barn hemma, hur tolkar dom det om jag skäller på dom men pussinuttar med en annan.
Jag känner mig helt villrådig och känner att jag drar mig ifrån honom mer och mer (det är ett bonusbarn) och det känns hemskt men hans personlighet är så jobbig och svår att tycka om så jag vet inte hur jag ska göra med allt.
Jag känner mig dessutom helt ensam i hela den här karusellen och vågar inte prata med min man om hur jag känner såklart, även om han nog ser det iaf.
Jag vill bara att det ska gå över så att alla kan få ett bra liv hemma hos oss.
