"Avundsjuk" sambo

Jag har en 15-årig flicka sedan tidigare. Jag lever sedan många år tillbaks i en ny relation och vi har en 9-årig son med ADHD. Han tar naturligtvis mycket av vår tid och uppmärksamhet och ibland vill jag göra saker ensam med min dotter.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att åka utomlands en vecka med henne och mannen blev då vansinnigt upprörd. Menade på att han aldrig hört talas om att man inte åker hela familjen på semester. Jag genomförde resan men efteråt sa mannen saker som att sonen sagt "får vi följa med när vi ska åka på semester till sommaren?" och "är vi inte samma familj eftersom mamma och NN åker utan oss?". Jag sa då till honom att jag var övertygad om att han lagt över dessa känslor på sonen och att det inte är särskilt moget.

Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att man delar på sig ibland för även om vi är en familj så är vi fyra individer med olika behov och jag och dottern var ju trots allt en familj innan jag träffade min sambo. Hon behöver få ha mig för sig själv ibland men så fort vi gör något ensamma känner jag sambons ogillande. Han kommer med kommentarer som "jaja, en timme, det vet man ju hur det blir med det" och ibland gör han en stor affär av om han ska räkna med oss till middagen eller inte. Är vi ute i skogen och promenerar så kan han ringa och stressa om att middagen snart är färdig och om vi inte är hemma snart...Det handlar kanske om att vi gör saker på egen hand max 2 ggr/månad.

Jag känner att jag börjar tappa livslusten och glädjen i livet. Känner mig kvävd av sambon.

Vi har diskuterat detta framlänges och baklänges men kommer ingen vart...

Kan tillägga att sambon och dottern har en jättefin relation. Hon pratar ofta med honom om saker och ibland följer han med henne på saker i skolan eller om hon behöver handla något...

Jag mår uruselt i vår relation men vill helst inte behöva separera...

Jag har en 15-årig flicka sedan tidigare. Jag lever sedan många år tillbaks i en ny relation och vi har en 9-årig son med ADHD. Han tar naturligtvis mycket av vår tid och uppmärksamhet och ibland vill jag göra saker ensam med min dotter.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att åka utomlands en vecka med henne och mannen blev då vansinnigt upprörd. Menade på att han aldrig hört talas om att man inte åker hela familjen på semester. Jag genomförde resan men efteråt sa mannen saker som att sonen sagt "får vi följa med när vi ska åka på semester till sommaren?" och "är vi inte samma familj eftersom mamma och NN åker utan oss?". Jag sa då till honom att jag var övertygad om att han lagt över dessa känslor på sonen och att det inte är särskilt moget.

Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att man delar på sig ibland för även om vi är en familj så är vi fyra individer med olika behov och jag och dottern var ju trots allt en familj innan jag träffade min sambo. Hon behöver få ha mig för sig själv ibland men så fort vi gör något ensamma känner jag sambons ogillande. Han kommer med kommentarer som "jaja, en timme, det vet man ju hur det blir med det" och ibland gör han en stor affär av om han ska räkna med oss till middagen eller inte. Är vi ute i skogen och promenerar så kan han ringa och stressa om att middagen snart är färdig och om vi inte är hemma snart...Det handlar kanske om att vi gör saker på egen hand max 2 ggr/månad.

Jag känner att jag börjar tappa livslusten och glädjen i livet. Känner mig kvävd av sambon.

Vi har diskuterat detta framlänges och baklänges men kommer ingen vart...

Kan tillägga att sambon och dottern har en jättefin relation. Hon pratar ofta med honom om saker och ibland följer han med henne på saker i skolan eller om hon behöver handla något...

Jag mår uruselt i vår relation men vill helst inte behöva separera...

Det är just detta jag försöker säga till mannen. För dottern har det blivit "normalt" att få stå tillbaks. Jag vill inte att hon ska lära sig att hon måste förtränga sina egna behov och känslor, och jag tycker att vi vuxna måste skapa utrymme för henne där hon kan känna att hon är i centrum. Hon tycker ibland att lillebror är "skitjobbig" och ibland ryter hon till åt honom. Då blir mannen irriterad på henne, men jag har sagt till henne att det är ok! Vi kan inte bädda in sonen i bomull för att han har ADHD och hon måste få ge utlopp för sina känslor också. Vilka syskon blir inte irriterade på sina småsyskon ibland???

Jag ser det hopplösa i vår situation när jag beskriver den här. Har varit så ledsen och håglös hela semestern, men nu förstår jag att så mycket handlar om att jag förträngt mina egna känslor väldigt länge. Jag har inte vågat erkänna för mig själv att det inte fungerar och jag vill ju inte att sonen ska behöva utsättas för en separation. Samtidigt är det kanske inte bättre att ha en mamma som går runt med gråten i halsen och sällan är glad...