Utredning på gång, stötta varandra?
Lååååångt inlägg!
Hej allihopa! Vilken fin tråd. Stöttning behöver vi verkligen i denna situation.
Min historia då:
Jag och mitt ex började försöka i mars-2015. Vi körde med ÄL-tester och jag provade allt möjligt då, apiforce, folsyra, d-vitamin m.m. Efter 1 år sökte vi hjälp eftersom jag aldrig varit gravid och var då 35 år. Han har inte heller barn sen innan och bara en fungerande testikel.
Utredningen startade och prover och VUL visade inget konstigt förutom att jag har ett myom på livmodern som inte skulle orsaka några problem enligt BM. Proverna visade också på ÄL och bra nivåer på amh, TSH och hormonvärden. Vi blev tillsagda att prova ett år till utan hjälp trots min ålder. Förhållandet tog dock slut oktober-2016 pga stressen och ångesten det medförde mellan oss.
Nu har jag en ny partner och eftersom vi är lite äldre så har vi börjat försöka göra barn, eller mer ?slarvat? och hoppats att det ska bli något. Vi har prickat ÄL kanske 1 gång men även legat runt ÄL vid säkert 3 tillfällen till. Så möjligheten har funnits 4 ggr. Han har två barn sen innan och de båda barnen blev till vid första och andra försöket med två olika kvinnor som är lite yngre än mig. Så jag antar att det inte är några fel på honom. Förra mensen var 3 dagar sen och jag fick vad jag trodde var ett spökstreck några dagar innan BIM. Men det tärde så hårt på mig just denna gång att jag nu har släppt allt. Vill nästan inte längre ha barn. Det gör för ont varje månad att se mensen komma. Och jag undrar vad det är för fel på mig. Är det myomet? Har jag ens ÄL? Är jag för gammal nu? (37 år). Jag orkar inte ta mig igenom en process igen med utredning, eventuell förberedelse för IVF. Det blir så extra ledsamt om inte ens de tre försöken man får gratis med ivf skulle fungera.
Min magkänsla säger att det är mig det är fel på. Har haft cellförändringar, gjort konisering och har det där myomet på livmodern som ingen inom läkarkåren vill göra något med. Är så deppig och nästan utbränd av att försöka få barn. Att ens få se ett plus på en sticka känns lika overkligt som att få se en en vithaj i toaletten.
Ville bara få ur mig lite tankar, känns som jag är i en livskris.
Tror inte livet är värt att leva utan att kunna få egna barn. Sambons barn är ju jättegoa och de kommer vara ?våra? barn varannan vecka. Men de kommer aldrig bli mina barn. Han förstår inte hur jag menar. Han är inte stressad alls, men fick en liten chock igår när jag sa att vi väntar till hösten med att skaffa barn. Då ska vi söka hjälp och han är med på det, till 110% Han vill med hela sitt hjärta att vi ska få ett eget barn också. Men han hetsar inte upp sig. Och visst, vi har bara försökt 4 tillfällen, för många tar det ju ca 7 mån- 1 år att bli gravida. Så det kanske inte alls är fel på mig men jag har i hela mitt liv känt på mig att jag aldrig kommer få några barn.
Förlåt för långt och ledsamt inlägg, men behövde bara skriva till någon som förstår mina känslor och har gått igenom samma saker.
