Jag är faktiskt inte så nervös över att det ska göra ont. Mer över vad de ska se. Antingen att äggledarna inte fungerar som de ska eller att de gör det. Oavsett resultat så känns det som att det kommer vara jobbigt mentalt.
Fungerar de inte så blir det ju antagligen IVF i höst/vinter. Men ser de ut att fungera så får vi säkert försöka på egen hand ett tag till. Vilket känns riktigt jobbigt.
Men vad tråkigt? Vår läkare har varit väldigt tillmötesgående och har redan från början sagt att det blir remiss till Huddinge efter att utredningen är klar.
När jag opererade bort cystor från äggstockarna 2009 så blev det komplikationer med sammanväxningar som följd. Vi senaste operationen i maj när ännu en cysta togs bort, kunde de inte ens se vänster äggledare pga att den vuxit ihop med tarmen så är jag orolig att det är blockeringar i båda äggledarna.
Min kompis är gravid och imorgon ska vi shoppa, hon ska shoppa gravid och bebis kläder.
Försöker verkligen hålla skenet uppe! Måste bortse från min egen smärta, så jäkla svårt ibland :(
Igentligen vet jag inte hur jag pallade..jag trycker undan alla känslor så jäkla ofta så det har blivit en vana :/. Berättade för sambon i efterhand att jag tyckte de va jobbigt..han kunde inte riktigt förstå det..Han är mer positivt inställd till att vi kommer få barn, för han är det bara en fråga om när..jag tänker inte så längre.
När jag tänker efter så tär det så jäkla mycket.. jag kan lixom känna den lilla tyngden på mitt bröst och bebislukten från små fjun..Jag är redan där och det gör ont att veta att jag inte ens är i närheten.
Förstår dig precis.. man e bra nu på att spela att allt är bra.. är i precis samma situation som dig ang partnern. Min kille tycker jag ska sluta oroa mig osv... han tycker nästan att vi skulle försöka själva i något halvår till ba men det är ju helt lönlöst. 3 år å det har inte gått. Förstår inte hur han kan va så lugn xD
Jag har typ lite ångest ibland måste ta flera djupa andetag typ som att jag måste gäspa hela tiden.. tror det har med allt det här å göra. Tär på en mycket.
Jaha.. då har jag fått pms från h*lvetet.. livet känns helt meningslöst och jag känner mig förstörd! Tror definitivt inte det gick vägen denna gång. Det onda i bröstvårtorna är typ borta. 1,5 månad kvar tills spolning.
Undra om en pizza och häng i soffan kan göra bot
En kanske lite dum fråga..vad är skillnad på inseminiation och IVF? Vad är det som avgör om man för det ena eller andra?
Jag har ett litet problem som jag hoppas jag kan få råd i. Jag är väldigt van att vara bland gravida och småbarn, det stör mig inte då det oftast är min egen familj eller bekanta. Nu däremot väntar en av mina vänninor barn och hon vet om min egen resa, har försökt i över 1 år och utredning pågår. I början gick de fint, men efter ultraljudet så är det mesta som kommer ur hennes mun gravid relaterat..jag pallar det lixom inte. Jag spelar cool men ibland känner jag att det ploppar ut grodor ur min egen mun, konstiga kommentar osv. Jag vet inte hur jag ska bete mig! Den här känslan av att vara där som stöttande kompis och samtidigt hålla distansen av mina egna känslor och kämpande. Vi var på lunch i tisdags med andra gemensamma vänner och de frågade saker såklart och hon berättade glatt..jag ville lixom bara ignorera eller prata om något annat, typ, låstas inte höra. Och det tär på mig. Jag förstår inte heller att hon själv inte märker att det blir för mycket, speciellt för mig, självklart förstår jag att hon genomgår något fantastiskt och vill såklart dela detta men hon har tidigare sagt till mig att jag inte ska ta åt mig när andra gör det hon nu gör. De har däremot inte vetat om min resa, men det gör hon.
Nu blev hon gravid på första försöket och har ingen aning om hur det är att vara ofrivillig barnlös. Kanske är det därför som hon kör på utan att tänka att det kan vara jobbigt för mig, det sker inte bara muntligt utan även när vi pratar på sociala medier. Allt! Handlar om graviditeten/barnet.
Idag gjorde jag spolning av äggledare. Var sjukt nervös och med all rätt. Fy fan vad ont det gjorde! Redan vid införandet av katetern via livmodertappen gjorde det ont. Jag tog alvedon innan som rekommenderat men det hjälpte inte :( läkaren sa att det var fri passage men kanske att nåt låg ivägen eftersom de gjorde ont. Jag blödde även efterråt vilket jag har förstått är vanligt?
Nu är det i alla fall över men min kropp är helt ur fas, spände mig nog väldigt mycket för nu gör det ont överallt.
Hur var det för er?
Jag blöder fortfarande lite grann vid toalett besök :/ antar att det är normalt.
Hur går man vidare efter spolning? Vi ska såklart försöka nudå i några månader men är det direkt till IVF kliniken annars? Eller kan man fortsätta hos sin ordinarie läkare och testa/undersöka mer? Min läkare nämnde enbart IVF inte något mer men som jag förstår det kan man kolla OM man verkligen ägglossar och få hjälp med regelbunden menscykel..men vart gör man det i såfall?