Utredning på gång, stötta varandra?

Jag har nämnt tankar kring ivf i den här tråden i somras eller höstas, men det är ju svårt att hålla reda på alla olika personer också :P

Funderingar kring ivf har såklart kommit upp, men eftersom vårat problem är upprepade missfall och inte att vi inte får till en graviditet (fram till nu ) så hjälper ivf oss antagligen inte ändå. Vi har nog heller inte rätt till ivf via landstinget sålänge vi ändå blir gravida. Får vi inget + igen nu så kan ju ivf däremot bli aktuellt, men då ska det väl gått 1,5-2 år?

Nu närmar det sig ägglossningstider iaf, så det är bara hålla tummarna för denna månad. Cd 12 idag :-P Och en vecka till testdag för dig, läskigt! Känner du dig annorlunda på något sätt?

Skönt att höra, men konstigt ändå.. det är därför inte vi får göra ivf? Det var liksom planen i aug, men det stoppade dem, och nu får vi testa sprutor istället. Ivf finns inte som alternativ alls...:-S förvirrande när alla får olika svar hela tiden! och man själv också för den delen... vi testar det här, sen ivf. Nej det gick inte, men ivf kommer inte hjälpa, vi testar något annat. Ivf tar vi sen. Ivf är uteslutet.

Vad ska man tro?!

Åh men det låter ju ändå som att det kan vara något isf, hoppas verkligen på det! Vilken rd är du på nu?

Ja jag hade velat göra pgd och se så det verkligen är friska embryon vi får tillbaka, om det kan vara något sånt som ställt till det innan :/ Men o andra sidan så har ingen utav oss någon ökad risk för kromosomförändringar så då har vi isf haft väldigt mkt otur 4 ggr i rad :P

Jo det finns lite som man kan testa, beroende på om man vet orsaken eller inte. Högt tsh tex kan ju hjälpas med levaxin. Visar proverna att man har lättare för att blodet koagulerar så man bildar proppar i moderkakan så kan man ju ta trombyl eller nått starkare. I vårat fall vet man inte och då får man experimentera. Ofta får man lutinus. Jag har fått kortisontabletter, prednisolon, för att dämpa immunförsvaret i hopp om att ja har för aggressivt immunförsvar som stöter ut ägget direkt. Annars får man söka sig utomlands typ, då kan man testa me immundämpande dropp o lite sånt. Har inte lyckats bli gravid sen ja fick kortisonet så vet inte än om de skulle funka :P

Nja, jag vet inte riktigt.. äggreserven är bra i alla fall, de pratar pco ibland för det blir lite så pärlband, men inga blåsor som mognar. Och egentligen inte några andra symptom på pco, men det viktigaste räcker väl kanske... äggblåsor, men inga som mognar..

Haha åh jaa det är exaaaakt så jag känner! Min sambos syster gjorde 2 aborter i samband med 2 av mina missfall, sen blev hon gravid igen för tredje gången ca 2 månader efter mitt 4e missfall/hennes andra abort. Då besluta hon sig för att behålla fast hon egentligen inte ens va helt säker på om hon ville, och bara det fick det att krypa i hela kroppen på mig av irritation. Tror du inte hon dessutom går sen hela graviditeten med världens ångest över att det var "fel" kön oxå och alla var tvugna att trösta o stötta o försöka övertala henne om att hennes liv inte alls var över och att det kommer kännas annorlunda när barnet föds...... Ugh, vi stod varandra ganska nära innan dess men vår relation fick ju verkligen skavsår efter dethär. Det kändes så otroligt orättvist att någon som egentligen inte ens var så sugen lyckades bli ovilligt gravid 3 ggr och föda ett barn som snart blir 1 under hela den tiden då vi kämpat på. Och att det sen hon besluta sig för att behålla ständigt har varit surr runt henne och hennes konstanta kraftiga ångest över det..... Det är ju heller inte hennes fel att hon känner allt det här eller att hon kan få barn och inte jag. Så jag önskar jag bara kunde ha empati och stötta henne, men jag kan inte hjälpa att känna sånt agg mot henne!

Det blev ju inte direkt bättre av att min bästa vän också råkade bli gravid, och att hon sen dess klagat över hur krävande och jobbigt hennes barn är. Jag orkar liksom inte lyssna, hur kan man inte förstå hur okänsligt det är att klaga över nått sånt till någon som skulle göra allt för att få ha det där jobbiga och krävande?? För att krydda de lite så skickar hon varenda gravidnyhet vidare till mig "gissa vem som precis berätta att den är gravid!" Nej tack ja vill inte veta..... Hon vet precis hur dåligt ja mår över det här så jag förstår inte hur hon tänker riktigt..

Haha men googlar man på det så är det ju faktiskt många som säger att dom kände det fästa så jag tror visst att man kan känna! :P Vilken dag är testdag?

Förstår er precis. Man är allergisk mot gnäll över jobbiga barn. Tänk att folk dels är så oförstående, de som vet, och dels att folk har så dålig känsla för när man ska hålla tyst. Jag har en kollega som alltid vill umgås, jag ska passa hennes barn, och lyssna på hennes gnäll. Jag har börjat säga att det inte passar och att jag inte kan, men hon ger sig inte. Och hon förstår inte när man säger nej! Och jag vill verkligen inte berätta för henne vad jag går igenom, det är en sån person som du inte vill ha delaktig i detta alls...

imorgon är det sprutskola hos läkaren och spritstart på kvällen... jag är så nervös!

Haha skrev spritstart... men jag kanske får ta en hutt innan första sprutan om det är för nervöst

Hur mådde du av gonal? Mins kollegor klagar på mitt humör, tycker jag är tyst och tråkig. Nervös kallas det... men tänkte om de får tillbaka med ett sabla humör när jag börjar, eller om man ska passa sig så man inte störtgråter om någon skulle säga igen att jag är tråkig

Hej!

Fyller 37 år i år och jag och min sambo försöker få vårt första barn. Genomgått utredning som dels visade lågt amh-värde (0,5) men också dåliga spermier hos min sambo och kliniken rekommenderade ivf. Hur har det varit för er andra när ni gjort utredning? Stannar de när de hittar en trolig förklaring till barnlösheten? För jag har ju inte gjort någon spolning av äggstockarna och inte heller kollat progesteronprov för att se om jag ens har någon ägglossning..

Ja jag förstår inte alls riktigt hur hon inte kan förstå. Jag tycker dessutom själv att jag uttrycker väldigt tydligt att jag inte uppskattar att höra om alla som blivit gravida, men det verkar inte gå fram. Brukar tex svara "inte jag iaf, jag kommer ju aldrig att bli gravid liksom....." eller "alla förutom jag uppenbarligen" eller "ja de är väl nån pundare som vanligt, för alla pundarna som inte ens kan ta hand om barnen dom redan har kan ju få barn utan problem medan människor som jag bara får missfall..... när hon säger "gissa vem som tydligen är gravid!". För oftast så är svaret på den frågan nån gammal klasskompis till henne eller liknande, som alla vet håller på med droger eller av annan anledning är olämplig som förälder.. Piken går inte riktigt fram haha :-P I övrigt så är hon väldigt stöttande o lyssnar när ja är ledsen o försöker tillsammans med mig hitta saker man kan pröva för att de ska funka osv.

Åh både läskigt och spännande att göra dedär jäkla testen. Men den här gången måste det vara er tur. Får du lutinus efter insättning eller kör ni utan?

Tack för svar båda två! Så är det nog, att de tänker att det inte kommer gå oavsett men har ju ändå läst att det där med spermiekvalite varierar och tänkte därför att det skulle kunna vara nåt mer fel som vi inte fått reda på eftersom utredningen inte är fullständig.

Åh nej vad tråkigt att höra, trodde verkligen på den här gången Skickar massor av kramar <3

Har ni funderat på att testa allternativa mediciner inför kommande försök? Tänker på immundämpande och tex trombyl. Finns ju en privat läkare här i sthlm som är ganska duktig på sånt. Marie heter hon och har en klinik som heter fertilitetsplus. Det finns en tråd här på familjeliv som heter vi som snart är gravida efter utredning i aten och där rekommenderas hon stark. Min sambo träffade henne för remiss till spermieprov eftersom vår utredande läkare vägrade låta honom göra ett sånt prov, och han gillade henne skarpt. Det går ju dock åt en del pengar då, men det kan ju vara värt det om man redan testat allt annat :-/

Lille eskimån är säkert den som var menad att bli er bebis hela tiden ;)

Så roligt - då får vi hoppas på denna lilla krigare.

Såg ditt tidigare inlägg om att många tror att IVF är någon form av mirakelkur.
Det enda man får hjälp med är ju själva befruktningen, sedan måste ju ens egen kropp sköta resten.
Man vill ju gärna tro att allt ska gå på räls.
Jag lever fortfarande på hoppet med mina.

Jag har testdag 10/2, enligt min naturliga cykel (om det finns någon kvar efter behandling) så är mensen beräknad till 6/2.
Har dina blödningar kommit i samband med din beräknade mens eller efter du slutat med lutinus?
Hur reagerade din kropp på lutinus?
Första dagarna fick jag äckliga flytningar av dem - men de ha avtagit mer och mer och idag har jag inte haft något alls.....
Om du orkar får du gärna dela med dig av dina erfarenheter, min första behandling så jag har inget att jämföra med.

Nu är det sista spurten att försöka själv. Läkaren idag såg 19 mm blåsa och 9 mm slemhinna. Imorgon intas otrivelle. Nästa månad blir det IVF (mina förhoppningar denna månad är rätt så låg). Gruvsamt men samtidigt skönt, att lägga över det hela på nån annan. Synd bara att kliniken ligger ca 4h bort. Får se hur vi löser jobb och hund hmm

Lååååångt inlägg!

Hej allihopa! Vilken fin tråd. Stöttning behöver vi verkligen i denna situation.

Min historia då:

Jag och mitt ex började försöka i mars-2015. Vi körde med ÄL-tester och jag provade allt möjligt då, apiforce, folsyra, d-vitamin m.m. Efter 1 år sökte vi hjälp eftersom jag aldrig varit gravid och var då 35 år. Han har inte heller barn sen innan och bara en fungerande testikel.

Utredningen startade och prover och VUL visade inget konstigt förutom att jag har ett myom på livmodern som inte skulle orsaka några problem enligt BM. Proverna visade också på ÄL och bra nivåer på amh, TSH och hormonvärden. Vi blev tillsagda att prova ett år till utan hjälp trots min ålder. Förhållandet tog dock slut oktober-2016 pga stressen och ångesten det medförde mellan oss.

Nu har jag en ny partner och eftersom vi är lite äldre så har vi börjat försöka göra barn, eller mer ?slarvat? och hoppats att det ska bli något. Vi har prickat ÄL kanske 1 gång men även legat runt ÄL vid säkert 3 tillfällen till. Så möjligheten har funnits 4 ggr. Han har två barn sen innan och de båda barnen blev till vid första och andra försöket med två olika kvinnor som är lite yngre än mig. Så jag antar att det inte är några fel på honom. Förra mensen var 3 dagar sen och jag fick vad jag trodde var ett spökstreck några dagar innan BIM. Men det tärde så hårt på mig just denna gång att jag nu har släppt allt. Vill nästan inte längre ha barn. Det gör för ont varje månad att se mensen komma. Och jag undrar vad det är för fel på mig. Är det myomet? Har jag ens ÄL? Är jag för gammal nu? (37 år). Jag orkar inte ta mig igenom en process igen med utredning, eventuell förberedelse för IVF. Det blir så extra ledsamt om inte ens de tre försöken man får gratis med ivf skulle fungera.

Min magkänsla säger att det är mig det är fel på. Har haft cellförändringar, gjort konisering och har det där myomet på livmodern som ingen inom läkarkåren vill göra något med. Är så deppig och nästan utbränd av att försöka få barn. Att ens få se ett plus på en sticka känns lika overkligt som att få se en en vithaj i toaletten.

Ville bara få ur mig lite tankar, känns som jag är i en livskris.

Tror inte livet är värt att leva utan att kunna få egna barn. Sambons barn är ju jättegoa och de kommer vara ?våra? barn varannan vecka. Men de kommer aldrig bli mina barn. Han förstår inte hur jag menar. Han är inte stressad alls, men fick en liten chock igår när jag sa att vi väntar till hösten med att skaffa barn. Då ska vi söka hjälp och han är med på det, till 110% Han vill med hela sitt hjärta att vi ska få ett eget barn också. Men han hetsar inte upp sig. Och visst, vi har bara försökt 4 tillfällen, för många tar det ju ca 7 mån- 1 år att bli gravida. Så det kanske inte alls är fel på mig men jag har i hela mitt liv känt på mig att jag aldrig kommer få några barn.

Förlåt för långt och ledsamt inlägg, men behövde bara skriva till någon som förstår mina känslor och har gått igenom samma saker.

Tack för ditt svar

Ja jag förstår inte heller hur man orkar plocka upp sig själv varje mens och försöka igen. Det här är nog första gången jag känner att jag inte vill mer, eller orkar mer. Det är säkert tillfälligt och snart är vi uppe på hästen igen, men det känns annorlunda. Som nån skrev i början av tråden, att det är en enorm livskris. Så känns det just nu. Jag har ÄL denna vecka eller början på nästa och känner bara ångest. Min kille har sin son denna vecka och vi bor inte ihop så vi kan som tur är inte försöka denna vecka, det känns ganska skönt!

Har du provat ivf? Jag är så dålig på dessa förkortningar, men FET, är det frysta befruktade ägg som implanteras?

Jag tror man måste göra om alla prover eftersom jag är 2 år äldre nu. Kroppen förändras ju, kanske har myomet växt eller äggreserven minskat kraftigt, det vet man ju inte. Kanske är enklare att få hjälp denna gång, på en gång! Istället för att vi ska försöka ett år själva.

Och han får ju testa sina spermier, även om han har två barn sen innan... antar jag?

Hoppas det går superbra med din FET!! Är det första?