Två som träter

Jag tycker precis som (ww) här ovan att du ska ta honom på orden och låta honom avgå som extrapappa. Tyvärr tror jag inte att han kommer att klara av att ha den distansen. Förmodligen blir han då straffande och dramatisk genom att tystna, ignorera också vanlig trevlig samvaro för att till sist brisera i något större utbrott (kanske under någon mindre konflikt mellan dig och 13-åringen). 

Själv föraktar jag människor som dedicerar det mesta av sin tid på att tillrättavisa, "platsa" och på hårda och fjantigt auktoritära sätt domdera med barn och ungdomar. Så hade jag varit du hade karln rykt ut riktigt, riktigt, riktigt fort.  

Jag tycker att det låter som om ts partner anser att pojken gör fel ett stort antal gånger per dag och som utifrån det har tagit det på sig att tillrättavisa honom, argumentera emot honom och "kväsa" honom genom att häva sin vuxna auktoritet. 

Är det inte lätt förmätet av dig att sitta och garantera hur en annan för dig okänd människa skulle komma att agera? 

Det är ren logik, säger du. Så du är helt omedveten om att det finns vuxna som "säger till" bara för att de är vuxna och för att de därmed tycker sig kunna ta rätten att göra det. Du är helt med på att det finns ouppfostrade barn men vill inte vidgå att det kan finnas "ouppfostrade" och felfungerande vuxna? Vuxna som anser att det mesta barn gör och säger är irriterande och störande? Vuxna som utan vidare under en sen eftermiddag/kväll hittar 20 påstådda "missdåd" som barnet begått och som absolut måste korrigera barnet till varje pris? 

Hur kommer det sig att du så lätt kan sluta dig till att det måste vara ts och barnet det brister för? Tycker du inte att en vuxen människa bör klara av att ett barn svarar "Ja, men..."...? Tycker du inte heller att en vuxen bör föregå med gott exempel?

Själv håller jag med ts om att barn ska få känna att de är bra. För mig är det självklart att de inte hela tiden ska bemötas på ett hårt och oförsonligt sätt och att inte alla misstag de gör behandlas med samma magnitud av tillsägelser och uppsträckningar. Allt är nämligen inte stora förseelser, tvärtom så är barns liv fyllda av många mindre saker som behöver läras in över tid men inte slås ner på som vore de hemska brott. 

Den här mannen verkar på ts beskrivning sakna förmåga att utskilja vad som är viktigt och inte, och som dessutom inte förefaller begripa värdet av att en snart tonåring får ha rätt, får argumentera och även - när så bör ske - får en ursäkt från en vuxen som naturligtvis också begår misstag och gör fel.