Två som träter

barnet är så pass gammalt att det troligen genomskådar extrapappan. Mannen försöker behålla någon form av pondus men håller på att förlora kampen och eftersom han inte är "riktig" pappa blir det nog en lite kraftmätning mellan de två. Jag har tonåringar själv och vi diskuterar och argumenterar en hel del. Ibland inser jag att de har vettiga argument och jag får ge mig, ibland får de ge sig. Det handlar om att forma sin egen identitet och att närma sig att bli vuxen.

Det låter lite på din sambo som om han "ska" ha rätt bara för att han är den vuxne och en tonåring bara ska lyda, men så fungerar det inte om man har en bra relation (tycker jag).

Det låter också som om du har tacklat det på ett bra sätt genom att prata med båda på olika sätt. Din sambo verkar ju lite barnslig som säger att det ska vara antingen eller, det blir lite som att han ska "straffa" dig då som säger åt honom.
Kanske ska han helt enkelt hålla sig undan "pappaskapet" ett tag, se hur det blir då? För om han tänker fortsätta att försöka ha någon slags auktoritär stil mot barnet bara för att han är vuxen, så tror jag inte han kommer lyckas.

Givetvis ska barnet inte vara uppkäftigt och obstinat "bara för att" heller, men det låter inte så på din beskrivning.

Anonym (Mamman) skrev 2016-08-08 17:42:37 följande:

Vet du, jag tror att du satte fingret på problemet, ja hela situationen faktiskt. Jag tycker att det är nästan precis så som du skriver och jag tror även att barnet känner sig "sviken" eller dylikt av min partner.

Det blir ju inte heller bra att han hela tiden "hoppar" mellan allt eller inget.

Jag vet liksom inte vad jag ska göra för att underlätta "föräldraskapet" för honom då jag själv tycker att det bygger så mycket på sunt förnuft.

Jag tror absolut på att man ska ha dialoger och diskussioner. Både med barn och i ett förhållande. Det utan att man alltid själv har rätt. Va tusan barn och ungdomar är även dom smarta och kommer med bra argument och svar ibland, jag har inte alltid automatiskt rätt bara för att jag är vuxen.

Förövrigt så ska barn få göra fel och misstag, det för att lära sig vad som är rätt. Men det är inte alltid man behöver påpeka allt som är fel utan många gånger är det bäst att få komma på det själv.

Jag håller helt med om att barn eller vuxna inte ska vara obstinata och uppkäftiga bara för att. Men det är inte så det är. Utan det blir bara onödigt tjafs om småsaker. Om vem som har "rätt". Det är nog som du säger en kraftmätning, som alla mår dåligt av.

Barnet i sig är väldigt "enkelt och lättsamt" snällt, omtänksamt, lugnt och känsligt. Han gillar inte bråk utan väljer att gå undan när det bråkas bland kompisar. Han blir ledsen och tar illa vid sig om man höjer rösten och så vidare. Han får inga utbrott, inget gap och skrik eller så.

Eftersom ni verkar ha pratat om det flera ggr kan du nog inte göra så mkt mer för att underlätta för din sambo. Förslaget om familjeterapi är bra tycker jag, hoppas din sambo tycker det också. Kanske kan han då bättre framföra exakt vad det är han blir frustrerad över.

att en 13-åring säger såna saker som du gav som exempel är ju supervanligt, det får nog faktiskt din sambo svälja och inte ta som en uppmaning att alltid svara emot tonåringen. Det spelar ju liksom ingen roll om det var halt där den ena gick men inte där den andre gick.
När min tonåring går igång på det viset brukar jag sluta svara om jag tycker det går till överdrift, så dör det ut. Din sambo verkar måste få sista ordet?

Två som träter

INNEHÅLL