Min killes dotter
Nej vi bor inte ihop, jag har min egen lägenhet och han bor i hus (som han hade tillsammans med barnets mamma) va 15 mil ifrån mig. Vi bor ihop de veckorna han inte har sin dotter, de andra veckorna ses vi sporadiskt.
Som sagt är jag själv ett skilsmässobarn och jag har sett alla de sämsta sidorna av att vara det. Jag vill inte att mina framtida barn ska uppleva samma saker. Å andra sidan så tycker jag att det inte borde vara omöjligt att bli lycklig trots extra-barn och styvföräldrar. Det måste finnas något positivt med det hela, eller?
Jag känner att jag behöver se det här barnet i fler situationer innan jag bestämmer mig helt. Alltså hur hon är tillsammans med andra barn/vuxna/farföräldrar osv. Men har precis spenderat en helveteshelg tillsammans med henne på ett nöjesfält som borde vara superkul men jag var illamående och gråtfärdig efter bara en halv dag full med tjafs och skrik.
Jag är envis, som fan, och jag kommer inte ge mig förrän det är helt uppenbart att det inte fungerar. Men då jag längtar efter en egen familj med barn så vill jag inte heller slösa för många år till ingenting (jag är 25 nu).
Och hur fungerar det för er andra med barnets andra förälder? Hur är kommunikationen där? Jag har träffat dotterns mamma en gång som hastigast och jag tänkte att det skadar aldrig att vara trevlig, jag hälsade och vinkade medans mamman vände på klacken och enbart pratade med min pojkvän. Ingen bra start direkt..
Hur som helst tycker jag du ska tänka igenom ordentligt och kanske prova på att bo där någon vecka när dottern är där, för även då blir allt annorlunda. Förhoppningsvis kan det ge lite insikt i ett vardagsliv ihop 24/7 varannan vecka. Saker jag tyckte var gulligt/roligt i början kunde jag störa ihjäl mig på i slutet! Sånt ser man såklart inte i början. Men för att veta måste man ju prova såklart. Men jag kommer aldrig utsätta mig själv för en sådan situation igen. Hade jag vetat från början hur det skulle bli, hade jag sprungit därifrån!
Sen kan det ju bli bra med, men med tanke på att den känslan du beskriver redan finns där utan attvekan du bor ihop med henne så tycker jag du ska vara ganska kritisk. Man måste verkligen lära sig att lyssna till detta bråk och tjafs vid matdags, läggdags, tandborstning, påklädning, handling eller vad det nu kan vara. Och stå ut med att pappan inte gör som man själv hade valt att göra. Och så ett och annat utbrott kan ske pga av xet. Och glöm inte att du aldrig blir nummer 1. Att eran utflykt med middag å bio plötsligt ställs in för att mamman fått akut ont i magen osvosv.. och ja, självklart är det såna saker man ställer upp på på sina barn, men andras.. nää inte så kul.