Min killes dotter
Träffade en man med två killar på 4 och 7 som nu är 6 och 9 år, och i mars flyttade jag ut därifrån efter 2 års samboende. Har inte heller egna barn.
Jag ska säga att det är det absolut tuffaste jag gjort. Var (och är) fortfarande kär i denna man, men jag klarar inte av barnen som bråkar med varandra hela tiden och pappans daltande. Den äldsta har ett fruktansvärt humör och är alltid tjurig, otacksam och allmänt gnällig. Precis som du beskriver är varannan vecka helt perfekt och andra veckan helt motsatt. Jag har dock kommit fram till att det ju inte är barnens fel att jag känner så, utan pappans fel som inte gör något åt det. Jag har försökt prata mycket om uppfostran och kommit med tips och förslag (aldrig sagt hur jag verkligen känner dock) men inget görs. När 9åringen dessutom det sista året börjar stöka i skolan, och till följd av detta extra möten osv och jag engagerat mig genom uppföljning med brevskick men pappan ändå inte förstår allvaret och att det behövs lite mer regler och inte bara hopp och lek, så valde jag att lämna. Har snart gått 6 månader och jag har inte saknat barnen en enda gång. Hemskt, men sant. Tänk ändå på att om du redan känner som du gör, så blir det antagligen värre ju mer bekväm och "nykär-känslorna" lägger sig lite. Jag gick runt på slutet och var irriterad hela tiden, pga en 9årings humör och mådde inte bra av det. Är ingen sur människa så var väldigt påfrestande att pappan inte insåg problemet. Dock har vi fortsatt träffats de barnfria veckorna och jag ger honom råd och tips och ställer upp på det sättet men kommer tyvärr aldrig flytta in där igen. Skulle krävas stora förändringar isåfall, vilket jag inser inte kommer hända. Lite rörigt men var tvungen att skriva när någon känner samma, är ju tabu att prata om!