Min killes dotter

Min kille har sagt någon gång att han själv anser sig ha lite slapp uppfostran på sin dotter, jag vet dock inte om det är av ren lathet eller att han bara inte förstår konsekvenserna av det.

Jag vill jättegärna ha egna barn, och självklart hoppas jag att min pojkvän ska vara pappan. Men såklart blir jag orolig när jag ser hur han uppfostrar sin dotter. Dock så säger han till henne, ofta, och får ha flera diskussioner med henne om allt hon tjafsar om. Jag kan dock inte svara på om han har det bara för att jag är med eller om det är så alltid.

Det är jättesvårt för mig som inte har egna barn att egentligen uttala mig om uppfostran. Tänk om jag skulle göra samma misstag själv? Det är så lätt att tycka saker om sånt man egentligen inte vet något om.

Än så länge har vi inte pratat så mycket varken om det faktum att han faktiskt har ett barn sedan tidigare, vad det innebär för oss, eller om framtida gemensamma barn. Han bor dessutom i en stad ca 15 mil bort från där jag bor, så ska vi ha ett liv tillsammans måste jag lämna staden jag har bott i hela mitt liv och där min familj finns.

Nej vi bor inte ihop, jag har min egen lägenhet och han bor i hus (som han hade tillsammans med barnets mamma) va 15 mil ifrån mig. Vi bor ihop de veckorna han inte har sin dotter, de andra veckorna ses vi sporadiskt.

Som sagt är jag själv ett skilsmässobarn och jag har sett alla de sämsta sidorna av att vara det. Jag vill inte att mina framtida barn ska uppleva samma saker. Å andra sidan så tycker jag att det inte borde vara omöjligt att bli lycklig trots extra-barn och styvföräldrar. Det måste finnas något positivt med det hela, eller?

Jag känner att jag behöver se det här barnet i fler situationer innan jag bestämmer mig helt. Alltså hur hon är tillsammans med andra barn/vuxna/farföräldrar osv. Men har precis spenderat en helveteshelg tillsammans med henne på ett nöjesfält som borde vara superkul men jag var illamående och gråtfärdig efter bara en halv dag full med tjafs och skrik.

Jag är envis, som fan, och jag kommer inte ge mig förrän det är helt uppenbart att det inte fungerar. Men då jag längtar efter en egen familj med barn så vill jag inte heller slösa för många år till ingenting (jag är 25 nu).

Och hur fungerar det för er andra med barnets andra förälder? Hur är kommunikationen där? Jag har träffat dotterns mamma en gång som hastigast och jag tänkte att det skadar aldrig att vara trevlig, jag hälsade och vinkade medans mamman vände på klacken och enbart pratade med min pojkvän. Ingen bra start direkt..

Ni som har egna barn, eller erfarenhet av extra-barn, hur går ni till väga vid diskussioner som uppstår? Vad får barnen för konsekvenser när de inte beter sig okej? Blir det några konsekvenser?

Min kille verkar inte tycka det är så viktigt, hans dotter kan bete sig riktigt illa (som när vi var på nöjesfält som jag nämnde i tidigare inlägg) och ändå gå hem med diverse gosedjur och andra grejer (ej lotterivinster). Vad tycker ni om det? För mig känns det inte alls okej, jag tycker det på något vis är väldigt viktigt att framföra till barnet att det haregnade betett sig illa, och därefter få ta konsekvenserna av det. Eller har jag fel?

Tack för ditt ärliga svar!

Jag är redan helt 100 på att jag aldrig kommer flytta in i hans nuvarande hus, vi har inte kommit så långt i snacket om att flytta ihop men det är iallafall en åsikt jag inte kommer ändra mig i.

Jag vet att vi snart kommer behöva ha ett samtal om hur saker och ting ska vara, och vad han förväntar sig att min roll till dottern ska vara. Jag har inget intresse av att vara en mamma till henne, däremot får hon gärna se mig som en extra vuxen att ha till hands.

Det känns rätt jobbigt att behöva flytta ifrån framförallt mina föräldrar (speciellt om man tänker på framtida barnvakter och sånt). Det tar "bara" ca 1,5timma att åka, men vet ju själv att man drar sig för att besöka vänner och bekanta som inte bor i samma stad..

Jag älskar min kille så sjukt mycket, och har haft en del både bra och dåliga förhållanden innan. Så jag vet att det jag känner är äkta, och tror att det han känner för mig är äkta också. Men som ni säger, fungerar det inte med dottern så finns det inte så mycket att orda om. Men jag vill iallafall ge det en ärlig chans och verkligen försöka få det att fungera!