Hamnade i extas...(fråga vad ni vill ;))

 För att göra en lång historia kort så fick jag en ekstas. Jag kom ihåg saker som inte hade hänt, det var som fantasier som spelades upp framför mig, jag skrattade jättemycket och blev varm. Det var lite läskigt men kul.  Precis när det hade börjat gå över och jag kände mig lugn kom min mor, eftersom jag bodde hemma vid tillfället, som tyckte att jag mådde dåligt och att jag borde ta min (antipsykos-) medicin. Varför hade jag antipsykosmedicin hemma undrar ni kanske? Det var för att jag haft gränspsykotiska symtom tidigare(hade precis blivit diagnostiserad med borderline, men nu tror jag att det var försymptom till exstasen). Men nu hamnade jag i extas. Egentligen fungerade inte medicinen, så jag borde ha tagit dem.

Sen ringde min mamma till en manlig släkting som jag är jätterädd för och bad honom att komma för att tvinga mig till att ta medicinen (Jag vet inte hur jag såg ut eller varför hon trodde att jag mådde dåligt, jag såg förmodligen glad ut), så jag begav mig till sjukhuset och sa att jag hade ångest för att komma bort ifrån min mamma och min släkting. Väl på sjukhuset så meddelade mina föräldrar att jag inte var välkommen hem mer. Detta ledde till råångest, eftersom jag i teorin var hemlös. Men emellan ångesten så skrattade jag och fantiserade. Ibland hörde jag röster inuti huvudet. De lät som tankar, men de kändes tröstande. Det står i mina journaler att jag uppvisar hallucinatoriskt beteende och skrattar för mig själv i korridoren. Jag blev diagnostiserad med schizofreni. Läkaren trodde att det var mina höga seratoninnivåer som orsakade mina psykotiska symtom. Jag fick haldol som inte fungerade, (kanske för att jag inte var psykotisk), så sen dess får jag något tyngre som gör att jag sover femton timmar om dygnet. Det gjorde slut på ekstasen. Jag försökte att förklara för läkarna att jag inte hallucinerar, men de förstod inte. Fortfarande säger min kontaktperson att hon "har förstått att jag hör en del röster", vilket inte stämmer. Suck...

Nu har jag fått aktivitetsersättning och tvångsvård. Blir tvingad till att ta antipsykosmedicin för jag får tydligen inte fantisera?! För att komplicera det hela så kommer jag ihåg att jag redan som åtta-åring tänkte att jag ville leva på sjukersättning som vuxen. Eller att jag skulle göra det i alla fall .. Så jag kanske borde vara nöjd.  

Men nu när jag fått ersättning så ångrar jag mig. Det är inte roligt alls. Känner mig värdelös och har ingenting att göra. Har så tråkigt och ingenting att se fram emot. Jag saknar mina fantasier då jag inte kan koncentrera mig på någonting, som att läsa eller se film.

Innan det här inträffade har jag väl mått sådär. Jag har haft mycket tvångstankar och inte vetat vad jag vill jobba med. Jag är i 20-årsåldern.

I Tyskland vet jag att man kan skriva på ett papper som säger att man inte vill bli tvångsmedicinerad, så jag funderar på att flytta dit men jag vet inte om jag har motivationen. 

För att komplicera det hela ytterligare så har jag en avvikelse i ansiktet som gör att folk tror att jag mår dåligt. Jag måste äta jättemycket smör för att jag ska se normal ut. Så fort jag slutar äta smör så kommenterar psykiatrin det.

 Vad ska jag göra? Gilla läget och vara glad över att jag har fått ersättning?