Ännu en tråd om att känna sig utanför..
Jag har träffat en man och vi har båda barn sedan tidigare. Han är helt fantastisk och kärleksfull. Jag älskar hans barn och de älskar mig. Men jag ska försöka hålla mig kort.
Idag ringde hans ex om att något hänt med deras barn på hennes vecka. Hon har inget körkort så han körde dit och hela familjen åkte till akuten och har varit där hela dagen.
Just det - hela familjen. Jag vill ju se oss som en familj. Även om vi inte är en kärnfamilj så är vi en typ av familj. Allt fungerar som sagt väldigt bra när vi alla är tillsammans. När det bara är vi. Vi har kul, vi tar hand om varandra och fungerar bra ihop.
Jag har såklart varit orolig över barnet hela dagen, men nu vet jag att allt är OK och då kommer alla andra känslor. Nu ska de äta mat ihop. Familjen. Den som jag och mina barn inte ingår i egentligen.
Till saken hör att min mans ex inte tycker om mig. Hon vill helst inte veta av mig och mina barn. Trots att alla barn ser varandra som syskon och älskar varandra så är mina barn inte välkomna, det är inte okej att prata om dem o.s.v. Inte okej att prata om mig. Jag är inte välkommen på sjukhuset. Jag är utstött. Ett barn jag älskar och ser till min familj sitter på akuten men jag är inte välkommen dit. Bara dem. Deras familj.
Min man säger att jag självklart ska komma dit om det hänt något allvarligt och hon behöver läggas in. Då blir han bokstavligen arg om exet säger något om det. Men över huvud taget. Barnet är sjukt, ska till akuten, what ever. Deras familj. Inte min. Inte vår. Deras.
Jag och mitt ex har inte alls den kontakten. Självklart skulle vi båda åkt iväg till sjukhuset om det hänt något men min man hade varit en självklar del i det. Han är också en del av våra barns familj.
Åh. Jag älskar min man så mycket. Jag älskar hans barn så mycket. Jag hatar att vår familj inte är vår familj. Att jag och mina barn inte ingår i deras.
Jag känner mig SÅ DUM som känner såhär. Samtidigt mår jag uselt. Jag orkar inte. Fler som känner som jag?