Vill inte vara med längre, allting var ett misstag

Gör abort om du kan, men lämna aset oavsett.

Man kan inte göra abort i vecka 25..

Är i v.25 så det går inte längre. Hade gjort det annars. Har alltid tänkt att jag aldrig vill bli en ensam förälder. Som jag skrev så skaffade jag barn för att vi ville ha det tillsammans och vara en familj och inte för att jag ska bli mamma enbart.

Nej det vet jag väl. Då är det bara att dra och försöka komma överens om hur man ska dela upp vårdnad och umgänge.

Varför köpte ni ingen hamster eller en guldfisk då? Jag menar, ett barn är ett stort steg och inget man gör för skojs skull eller för att leka mamma pappa barn.

Gör ditt barn en tjänst och lämna den för adoption. Det finns många par som inte kan få barn och som inte vill något annat i livet. Tänk vad bra ditt barn kommer att ha det hos någon som verkligen vill ha den ?

Väldigt vad man går bananas här i tråden då över ett sådan känsligt ämne. 
Man kan hamna i ett apatiskt läge tillfälligt när man råka ut för en kris och vet varken ut eller in. klart vår TS är splittrad och inte vet vad just nu? 
Uppenbarligen har TS partner varit hur go som helst innan men nu visat en annan sida. Vad vet vi om det är hans rätta jag eller vad. Men att inte ge TS relevanta svar och stöd här tycker jag är väldigt ledsamt då jag ser vad som dryftas i stället. 

Har du ekonomiska möjligheter att leva själv s a s, eller är beroende av honom på nåt sätt?

Försök att inte bry dig om dom elaka kommentarerna här, finns alltid folk som njuter av att trycka ner andra.

Vi har funderat på barn i flera år och det har funkat BRA mellan oss. Det är NU han är som förbytt och beter sig illa. Jag har aldrig velat ha barn som ensamstående... fattar du inte skillnaden? Du är helt jävla okänslig! 

Jag är också i vecka 25 och befinner mig i samma situation tror jag.

Vi har varit ett par i 8 år och varit sambo under de 6 senaste åren.

Barnet var planerat och efterlängtat. Något vi valde tillsammans.

Så snart det blev komplikationer, vilket det blev tidigt, blev han som förbytt.

Jag är sjukskriven 100% med risk för prematur förlossning. Jag är ordinerad sängvila, har fruktansvärt ont och är givetvis rädd och orolig.

Den man jag lever med nu är inte den man jag valde att skaffa barn med. Det här är en iskall, beräknande och total främling.

Jag har satt ner foten och kräver en förändring men jag kan inte göra det själv. Han måste vilja ändra sitt beteende och i det här fallet har han sagt "Du får ta mig som jag är- annars vet du var dörren är".

Jag tycker att det är så fruktansvärt illa att behandla någon så som han behandlar mig.

Men att bara gå är inte gjort i en handvändning. Jag får inte lyfta, stressa etc. Det är långa bostadsköer. Jag har närmsta familj 35 mil bort och sedan vi flyttade hit pga jobb har vi inte hunnit bygga något vidare nätverk.

Jag är helt ensam.

Om jag inte gör det "förbjudna" och lämnar allt här för att flytta tillbaka till hemstaden där jag har allt stöd jag kan tänkas behöva.

Fast då är jag ju en vidrig människa som sätter mina egna behov framför barnets, som naturligtvis behöver det här svinet i sitt liv. Personen som sist vi var ute på promenad sa "Tror du att både du och barnet överlever om jag knuffar er framför tåget som kommer där?- Hahaha!"

Eller "Visste du att glykol är så sött och luktfritt att du aldrig skulle märka om det var blandat i maten?".

För även om han önskar livet ur mig för att jag är lat och oduglig just nu betyder inte det att han inte kan älska barnet när det är fött.

Det har jag minsann fått höra.

Och att göra en abort av ett planerat och efterlängtat barn efter v 12 är inte heller en lätt match. Även om han har ändrat sig nu så är mina känslor för barnet starka.

Går vi isär nu blir det terror medan jag väntar på ny bostad. Inget som säger att just jag måste flytta på mig heller men han kommer vägra så en bodelning kommer att kräva förhandlingar och jag tvekar inte en sekund på att vi hamnar i tinget innan det är klart.

Också en process som kräver enormt mycket av båda parter även om det inte föreligger någon konflikt.

Jag hade omöjligt kunnat förutse att det skulle bli så här då han aldrig under våra år tillsammans visat sådana tendenser. Tvärt om så hade vi relationen som stod stark genom allt. Det som våra vänner avundades.

Så låt oss få gnälla, känna oss hjälplösa och utlämnade. Det är också för väldigt många en del av processen att kunna återhämta sig och bli starka på nytt.

Ingen av oss kan riktigt veta. Själv hade jag sjukligt mkt hormoner som gjorde mig " galen" när jag var gravid.

Om din partner är våldsam eller kränkande bör du försöka avsluta så snabbt som möjligt.

Har ni hamnat i ett satans trist sätt mot varann alt ni kan inte kommunicera så se till att få samtalsstöd tillsammans. Familjerätt ibland kan BVC/ mvc eller vårdcentral hjälpa till med kontakt.

Vad du än gör så gör något.

Och även om man såklart i din sits inte valt att bli ensam förälder så löser det sig och många klarar det ju galant!!