Jag gjorde en anonym anmälan - gjorde jag rätt??

En del har barnet berättat för mig, en del har barnet berättat för mitt barn, en del är mina egna observationer.

Hur tänker du att hon ska göra det? Det är inte alla gånger man kan få tag på svart-på-vitt-fakta i sådana här situationer. Men det betyder inte att man kan ignorera varningssignalerna. Hade det "bara" handlat om en av dessa saker så hade jag förstått att man kanske blir lite osäker, men allt sammantaget gör det till ett solklart fall för soc att utreda.

Hur många fall känner du till personligen där föräldrar har blivit falskeligen anklagade och sedan fått ett helvete med soc trots att de har varit oskyldiga? Att läsa om det på forum eller liknande är inte att VETA att det faktiskt förhåller sig på det viset som den som blir utredd påstår. Barn blir idag inte omhändertagna hur som helst. Det finns till och med barn som inte blir omhändertagna trots att de skulle behöva det - i brist på bevis trots utredning.

Säger ett barn sådana saker som i ts fall, så bör man utgå från att det barnet säger är sant. Det värsta man kan göra som vuxen är att ignorera när ett barn indirekt vädjar om hjälp.

Jag har själv blivit oskyldigt anmäld till soc av någon som valde att vara anonym. Min och min makes reaktion? Vi blev glada över hur fint samhället fungerade kring vårt barn, i just vårt fall. Vi blev glada över att någon blev orolig och valde att orosanmäla "en gång för mycket än en gång för lite".

Personen var anonym, men vi förstod att det var någon i husen i vår närhet. En granne alltså. Det gjorde att vi förstod att personen i fråga ville vara anonym. Denna anmälare kunde ju inte vara säker på vår reaktion, skulle vi ta kontakt och skälla ut eller på annat sätt ställa till besvär? Den personen kunde ju inte veta att vi var helt oskyldiga och att soc rätt snabbt kunde avskriva vårt fall.

Vi fick även "från insidan" se hur en utredning gick till. Vi blev enormt rörda över omtanken om vårt barn och hur måna de var att verkligen se till att allt var ok innan fallet avskrevs.

Klart att det var jobbigt, men vi kände att det var värt det. Om några oskyldiga råkar blir utredda i målet att hitta de barn som behöver hjälp så är inte det hela världen.

Det är så många i min barndom som jag idag ser hade behövt hjälp. Varför reagerade ingen vuxen på det uppenbara? Idag är en alkoholiserad, en klarar inte av sin vardag pga svåra depressioner, en är död... Osv...

Det är vår plikt som vuxna att hellre reagera en gång för mycket en än gång för lite! Barn ska inte behöva skrika för att få vår uppmärksamhet och hjälp!

Säger människan som inte klarar stå för sin åsikt på ett familjeforum utan måste vara anonym....

Fast om man blir anmäld men är helt oskyldig kommer ju ingenting hända.

Förstår fortfarande inte vad det spelar för roll.

Det med sjukdomen och en del annat har mitt barn visat mig att kompisen skrivit till mitt barn i en chatt. (Jag vill inte berätta vilken sjukdom det är.)

Som jag redan skrivit kom jag fram till att jag inte är bättre lämpad än socialtjänsten att avgöra vare sig sanningshalten eller barnets ev behov av stöd.

Och du är säker på att det barnet skrev var påhittat? Hur kan du vara det?

Varför skulle jag tycka det är okej?

Min erfarenhet är att de FLESTA på socialtjänsten, likt de FLESTA myndigheter i Sverige, för det MESTA, gör ett tillräckligt bra jobb.

Risken för det scenario du målar upp bedömer jag som liten. Alltså -hellre en utredning för mycket än en för lite.

Tror du att de flesta utredningar görs fel? Tror du att socialtjänstens personal i allmänhet är inkompetenta? Varför?

Jag och min familj har blivit anonymt anmälda till soc efter en incident i skolan som mitt barn helt fick skulden för.
Han skulle ha skrämt vettet ur en lillknatte, en lillknatte som blev rädd för en buske om den rör sig när det blåser. (Inte ironi utan helt sant.)

Uppenbarligen var det bra eftersom grabben blev utredd och fick medicin. Han är inte alls lika rädd längre.

Han var rädd för precis allt, tycker du att ett barn ska ha det så?

Vi har en gemensam bekant som berättat det för mig.
Så jo, jag vet.

Har inget mer att tillägg.

Medicin för hans adhd som han fick diagnosticerad efter min anmälan.
Rädslan var en del i hans problematik. 

Det spelar ingen roll vad du tror när jag vet vad som hände.

Vill Anna och erfaren dra sig nån annanstans och tjafsa än i denna tråden? För oss utomstående ser det ganska mycket ut som att nu har olika icke kompletta bilder och inte kommer att komma överens...

Om ni diskuterar frågan i TS är ni välkomna att stanna i tråden.