Ja vi introverta måste börja stå upp för oss själva, det är sant. Det är först då det kan börja hända saker. Steg ett är att sluta skämmas för att vara introvert och stå upp för den man är.
Det gäller bara att extroverta kan förstå introvertas styrkor, det är en process tror jag som allting annat. Så sent som på 80 talet sågs homosexualitet som en sjukdom i Sverige. Men som sagt några måste föra kampen, man får inget gratis.
Har blivit nekad jobb (eller intervju hos arbetsgivaren) efter att jag nämnt (av ren experiment) på intervju hos bemanningsföretag att jag är introvert.
De sa rent ut att för denna tjänst behövs det en mer utåtriktad person. Tjänsen var typ orderhandläggare på ett pytelitet tekniskt företag.
Just det. Och snart är det dags för studier för mig. Säger bara ett ord. GRUPPARBETE!
Mardröm. Tycker att det är oacceptabelt att man som vuxen människa ska pressas att göra skolprojekt tillsammans med andra, när man lider av det och vill göra allt själv, vill kunna koncentrera sig och det är det bästa sättet att lära sig något för min del
Jag har ingen anledning. Jag är 35 år och kan föra samtal och samarbeta med människor, ingen skulle uppfatta mig som otrevlig eller osocial. Det handlar om att alla har egna sätt att lära sig saker o ting, och om hur man mår inuti i olika sammanhang
Öh? Varför inte?
Svaga argument.
Jag är inte något flockdjur, jag är individ och vill bli hörd och tagen hänsyn till
Mitt arbetsliv ska jag anpassa till mina behov själv.
Precis. Tänk om man inte vill bli extrovert?
Att tvinga folk att bli extroverta är inte rätt väg att gå, samhället börjar långsamt men säkert bli medvetet om dessa två olika karaktärsdrag och kommer mer och mer anpassa sig efter det. Samhället ändrar sig konstant, för 30 år sen var det inte många som visste vad asperger var till exempel. Bara för att normen är någonting just nu så är det aldrig hugget i sten. Lär dig det.
Om vi ser till arbetslivet blir även det mer och mer extrovert.
En del sociala regler är bra, andra är mindre bra. Jag är inget stort fan av normer. Ja samhället blir mer extrovert samtidigt som man även får kunskap om den introverta personligheten. Det går som sagt att att lyckas som introvert med.
Du låter väldigt provocerande.
Det är möjligt, men jag utvecklas hellre i den riktning jag känner mig nöjd med än att sälja min själ och gå runt och låtsas vara extrovert.
Man kan inte utvecklas i en extrovert riktning. Man har de personlighetsdrag man har.
Jag vet inte om jag håller med de flesta som skriver att introverta "har mindre behov" av att umgås med andra och "laddar batterierna själva" och "hämtar kraft inifrån". Jag själv är nog introvert men jag skulle nog säga att jag har mer socialt behov än många andra människor och har större behov att umgås med andra. Skillnaden är när jag umgås med folk så gör jag det gärna på ett väldigt otvingat och avslappnat sätt, där man mer har varandra i bakgrunden eller var och en gör sitt. Jag trivs med folk omkring mig mestadels och trivs i sociala miljöer som festivaler och annat. Däremot så har jag inte alls samma behov av att ha "ytliga" konversationer och kontakter med andra och sitta och prata om vad som hänt på senaste tiden, vilken utbildning personen går och vilka planer den har. Att umgås över en snabb fika för att "uppdatera" sig om det senaste är totalt ointressant för mig och desamma att gå på tjejmiddag då det lätt blir det här ytliga samtalet och kallpratet där folk är sociala på ett konstlat sätt (enligt mig). Jag föredrar mycket hellre att mer umgås och "hänga" än att bara sitta och kallprata. Om jag pratar med andra så får det gärna vara mer att gå in på djupet och analysera saker och känslor.
Jag märker till exempel att kompisar som bokar upp massvis med saker kanske har 5-10 kompisar de träffar på en vecka för träningspass, fika och brunsch. Därefter är de själva väldigt mycket och måna om sin egen tid och vill inte ha andra runt om sig utan de ska vara på deras bestämda tider. Vilket egentligen är ett mycket mer osocialt liv än vad jag föredrar. Trots att jag själv kanske bara träffar två personer men då kanske umgås mer kvalitativt och kanske hela dagen. Jag söker antagligen mer kvalitet när jag umgås med folk medan andra verkar söka mer kvantitet. Oavsett så mår jag som bäst när jag umgås med andra och relationer är verkligen något där jag kan få energi och må bra.
Problemet är väl att de flesta människor lever i ekorrhjulet och ägnar största delen av sin tid till jobb och därefter att boka upp sig på en massa annat, och det finns inte riktigt tid att bara umgås utan istället blir det en kort lunch, större tillställningar mm. Många skulle nog bara bli stressade av tanken att träffa någon under en längre stund eftersom de ju har så mycket som ska hinnas med och göras och har ett uppbokat schema. Jag själv känner att jag skulle kunna gå ner i tid i arbete för relationer är så viktigt och att bara vara och umgås med folk. Dessvärre så finns inte det intresset hos de flesta vad jag märkt och många blir också stressade av att umgås med någon för länge. För mig blir det då att jag tillbringar mer tid själv och kan trivas rätt bra med det också. Så på ett sätt kan jag tycka att man som introvert är mer social då man kanske gillar att umgås mer kvalitativt med människor och skippa kallpratet och det ytliga (Obs pratar inte om social kompetens nu utan om att vara social och umgås). Men vet inte om andra upplever samma?
Fast jag är inte extrovert alls. Jag är oftast väldigt tyst och uppe i mina tankar, analyserar saker och personer. Gillar endast att umgås i små grupper och aldrig gillat större sällskap än 3-4 personer max. Lyssnar och känner in omgivningar och spänningar. Som sagt så är jag hellre själv än att träffa någon på en lunch för lite "snabbprat". Jag mår väldigt bra när jag är själv och kan må bra av att bara sitta och tänka, och kan uppskatta resor och bara att få sitta och kolla ut. Tror inte någon jag känner skulle beskriva mig som en extrovert person utan som en tänkande och analyserande person. Däremot så mår jag bra av att umgås med personer men då mer på ett otvingat sätt och det gör jag gärna mycket. Men trivs bra själv också. Blir väldigt trött i för sociala sammanhang och med personer som är väldigt pratiga och ytliga. Sociala sammanhang som är ytliga och med mycket kallprat undviker jag så mycket jag kan och trivs inte alls i sådana miljöer och drar mig undan på fester.
"Många skulle nog beskriva en introvert person som blyg, vilket egentligen inte stämmer. Att vara introvert handlar mer om att man får energi av att vara för sig själv, och att bli man istället kan uppleva det som utmattande av att befinna sig i sociala sammanhang. Detta tillskillnad från en extrovert person som drivs av sociala sammanhang och finner energi därigenom.
Att umgås som introvert behöver inte betyda att man sitter och diskuterar aktuella nyheter, sporthändelser eller det senaste modet. Att sitta med varsin bok och läsa, kolla på en film under tystnad eller andra stillsamma aktiviteter där konversation och socialt samspel inte är i fokus kan vara lika givande för en introvert som en mingelfest med nätverkande med andra personer kan vara för en extrovert."
Det här stämmer in på mig. Jag kan ladda batterier själv men också när jag umgås med andra. Umgås på ett annat sätt bara.