Vi som har en älskare/älskarinna och inte skäms för det!

Och ändå är 90% av befolkningen överens om att otrohet är fel?
The moral majority verkar vara ganska stor?

Sen finns det givetvis grader även i helvetet, vissa tycker att känslomässig otrohet är värre än sexuell, andra tycker tvärtom, men så gott som samtliga verkar tycka att otrohet är fel, även de som själva ägnar sig åt det.

Hela debatten krig otrohet blir så löjligt på nåt sätt när man med alla medel ska försöka rättfärdiga den, förringa den, göra den till mer accepterad än vad den är, etc (nu syftar jag inte på dig). Man hamnar alltid i diskussioner kring smådetaljer och liksom ignorerar den stora frågan.. det blir lite som att diskutera detaljerna kring en käftsmäll och hurvida vissa kan tycka det är värre med en knyten näve och andra tycker det är värre med en bitchslap och att man inte bara kan utgå ifrån sig själv och bla bla... men totalt ignorera om det verkligen är lämpligt att springa omkring och ge varandra käftsmällar öht? Jag menar hur många uppskattar en käftsmäll öht oavsett om det är med öppen eller knuten hand?

Om vi för en sekund lämnar detaljträsket och ställer oss med bägge fötterna på jorden.. hur många människor anser att svek är bra? Hur många anser att det är bra att ljuga för sina närmaste? Hur många uppskattar att andra sviker dem eller ljuger för dem? Om man får välja mellan att umgås med en lögnare och en ärlig person vilket av dem tro du man väljer?

Visst finns det säkert variationer i hur folk tänker.. men allvarligt talat hur många människor anser att otrohet och svek är så passt problemfritt och naturligt att man kan stå för öppet? Om otrohet är så problemfritt, varför behövs då allt smygande och smusslande, man gör ju inget fel?

Så nej, faktiskt tror jag inte att folks åsikter skiljer sig sådär ofantligt mycket från varandra vad gäller svek och otrohet, inte ens de som själva är otrogna verkar tycka det är ok, väldigt få av dem skulle vara ok med att deras partner agerade likadant...så varför detta behov av att med alla medel försöka normalisera något man själv bevisligen tycker är jävligt fel? 

Japp verkligen lustigt eftersom det då innebär att väldigt många gör något de själva anser är fel och som de förmodligen inte skulle vara ok med att någon annan gör mot dem.

Det är liksom det som jag tycker är så lustigt, inte otroheten I sig, det är liksom inte någon direkt nyhet att folk är otrogna lite här och där, 30-50% om man ska tro olika mätningar. Det jag tycker är mer anmärkningsvärt är den tid och energi man lägger ner på att försöka rättfärdiga något man själv anser är fel.

Nja, det finns ingen naturlag som säger att man måste vara två, men att svika och ljuga oavsett sammanhang är väl en ganska  etablerad big nono världen över? Jag menar även i polly förhållanden är det väl inte ok att svika och ljuga för varandra?

Sen verkar ju ganska många som är otrogna inte vara sådär jättepigga på att deras partner gör likadant, då kan man väl knappast påstå att det är ett öppet förhållande man stävar efter? Eller möjligen en ensidig variant då, jag får knulla runt men min partner får inte göra likadant.

Det är ju lite det som vi varit inne på i den här tråden och som ploppar upp i stort sett alla otrohetstrådar, om man inte är nöjd med sitt förhållande utan känner att man behöver ha sex med andra, fine... skilj dig då och börja om på nytt men nya spelregler, alternativt kräv att ändra på spelreglerna i ditt nuvarande förhållande , men då får man också acceptera ett nej eller acceptera att även ens partner ska få samma friheter. Men att blåsa sin partner och leva lite som man själv vill fast i smyg för att kunna äta kakan och ha den kvar känns inte som en rättvis lösning.

Ang moraliska värderingar så håller jag med dig om att det är inlärt och till stor del baserat på kulturella normer. Problematiken med otrohet är inte sexet i sig, utan sveket och lögnerna... inget fel i att vilja ha sex med andra men då får man väl stå för det öppet inför sin partner?

Jag menar vi är normalt inte ok med att man sviker och ljuger för andra människor i stort sett alla andra sammanhang, väldigt få vill till exempel vara vän med någon som de tror kommer svika dem när som helst eller ljuger för dem när det passar dem, ärlighet verkar liksom vara en ganska viktig grundsten i alla slags mänskliga relationer i stort sett alla kulturer världen över. Varför skulle det inte gälla parrelationer? Varför skulle det inte vara ok att svika en vän men helt ok att svika en partner?

Ja det är vettigt att den normen finns OM folk väljer den själva. Det som inte är vettigt är att välja den normen men leva ett dubbelliv. Spelar det någon roll egentligen vilken som är den rådande normen? Huvudsaken är väl att man är ärlig och öppen redan från första dagen med vad ör slags förhållande man vill ha, sen kan alla välja själva vilket slags förhålland de trivs bäst med?

Problemet med otrohet är inte hur man förhåller sig till sex utan hur man förhåller sig till ärlighet

Även om man nu blivit hjärntvättad till ett evigt liv i monogamins fängelshålor så räcker det med ärlighet för att bryta sig loss? Om man nu senare i sitt liv kommer på att fan jag vill nog leva polly, så har man 4 val...

1) gilla läget och fortsätta som man gör
2) försöka få sin partner att gå med på ett öppet förhållande
3) skilja sig
4) vara otrogen

Varför skulle alternativ nr 4 det enda alternativet för att bryta sig loss från monogamins bojor?

Och varför anser du att otrohet per automatik är detsamma som en önskan till pollyamori och inte bara helt enkelt ett uttryck för egoism? Jag menar ganska många av dem som är otrogna verkar ju inte vara ok med att deras partner gör likadant? Kruxet med pollyamori är att om man vill leva så så blir man ju också mer eller mindre tvungen att acceptera att ens partner får samma friheter och det är det kanske långt ifrån alla av dessa sneknullande damer och herrar som vill, och då kan man fråga sig om man verkligen är polly eller bara egoist?

Men blir inte det där lite motsägelsefullt? Du efterlyser en bättre dialog men vill inte prata om ett eventuellt öppet förhållande, vad är det då för dialog du söker? Om ni inte ska prata om era sexuelka aktiviteter utanför äktenskapet så blir väl allt precis som det redan är idag?

Exakt, man vill ha en dialog om problem i förhållandet men man vill inte gärna prata om sin otrohet som definitivt är en gigantiskt problem. Hur många ggr har man inte läst om människor som säger sig ha pratat sig hesa med sin partner men bara råkat glömma nämna att man har sex med någon annan. ..man verkar liksom inte se sin otrohet som en del av problemet. Jag menar ska man komma till botten med problemen och verkligen lösa dem så måste väl ALLA korten upp på bordet och inte bara de som känns bekvämast. Om båda för en dialog men undanhåller relevant information från varandra så blir dialogen ganska värdelös.

Njae, stämmer det verkligen? Även om monogamin varit norm väldigt länge och jag kan hålla med om att kyrkan gjort sitt under lång tid för att cementera den men i dagens Sverige är väl de allra flesta medvetna om ett öppet förhållande som ett alternativ? Även om den tyvärr fortfarande inte är helt accepterat så tror jag inte det längre är så tabu som det var för säg 50 år sen?

Jag tror de flesta vet att det alternativet finns men drar sig för att göra det för att  som du skriver så är alternativen jobbigare, dels så riskerar man att få ett nej om man föreslår ett öppen förhållande i det befintliga förhållandet, och då återstår bara att bryta upp vilket är jobbigt och innebär stora förändringar i sitt eget liv och sina barns liv. Då kan jag förstå att otrohet känns som en klart bekvämare genväg som gör det möjligt att äta kakan och ha den kvar utan att göra stora förändringar i sitt liv, bara man kan bortse ifrån dess uppenbara nackdelar dvs, men det lyckas man oftast rationalisera bort ganska effektivt, ingen kommer ju någonsin få reda på det typ...

Jag tycker inte att skiljas är ett svek, möjligen blir man besviken på att ens partner inte längre vill samma sak som man själv vill, men det klassar jag inte som ett svek utan helt enkelt att man vill olika saker...

Ja en dialog utan ärlighet är ganska meningslöst, vad är poängen liksom, att föra en dialog genom att sitta och ljuga för varandra eller undanhålla saker för varandra? Då kan man väl lika gärna fortsätta bedra varandra. Jag tror inte det går att lösa problem om man inte är beredd att gå utanför sin "comfortzone"

Fast polly betyder inte att man behöver ha känslor för någon annan, man kan lika gärna hålla det till sexuella relationer, faktiskt tror jag det vanligaste är att man ger varandra tillåtelse att ha sex med andra men förbehåller kärlek till enbart sin partner. Det kanske Dorian kan svara  på...

Jo du har nämnt att din partner inte vill diskutera, men på det du skrev sist låter det som om du inte heller är beredd att diskutera relationer utanför ert förhållande, stämmer det? Om det är så (att ingen av er vill diskutera sex med andra) hur ska ni då lösa era problem som främst verkar handla om sex?

Jo jag förstår att du inte satte dig i den situationen bara för skojs skull sex är ju ett ganska primärt behov och inget man kan förvänta sig att någon ska kunna leva utan, som jag förstår det började väl allt med din partners otrohet? Det ni upplever idag verkar ju vara en direkt konsekvens av det?

I mina ögon verkar det ganska uppenbart att det inte längre finns någon kärlek mellan er, alltså inte bara sex utan även alla små gester man bevisar sin kärlek till varandra med, omtanke, etc.. det du skriver om tunga väskor verkar ju helt skruvat, din man låter ärligt talat ganska plump, det är sånt man gör även för såna man inte älskar, vänner, eller till och med en okänd person på gatan..

Vi får hålla tummarna för det.
Personligen anser jag att folk får leva hur fan de vill så länge alla är med på det och de inte skadar eller sårar någon annan. Jag skulle själv inte vilja leva i ett öppet förhållande men jag ser ingen som helst fel eller konstigt i det, alla hittar sina egna lösningar som passar dem bäst.

Tja vad kan man säga, deras förhållande verkar vara så dysfunktionellt som det kan bli, och frun lär väl märka vad hans "fjanterier" innebär när han kommer hemdragandes med en unge. Din och din mans förhållande är väl inte mycket bättre det heller med tanke på vad du gör men du har åtminstone gjort ett val för att göra förändringar i ditt/ert liv.

Personligen tror jag dina drömmar om en ungen med en pensionär kommer få en helt annan dimension när det blir verklighet, du inser väl att gubben kommer vara över 70 när ungen fyllt 10 va? Med tanke på hur mycket energi det tar att uppfostra ett barn, leka och skjutsa runt på alla aktiviteter så är det frågan om man orkar med det vid 70+? Dessutom är inte den generationen direkt kända för blöjbyten och ta hand om barn.. min vilda gissning är att det blir du som kommer få ta den allra största delen av den bördan. Slutligen och inte för att vara taskig, men har du funderat över vad er åldersskillnad kommer innebära för barnet? Barn kläcker ju ur sig saker ganska ocensurerat och hur kommer ert barn känna sig när det alla kompisar tror att pappa är morfar?

Missförstå mig rätt nu, jag har inget emot åldersskillnader i relationer, de har en tendens att suddas ut med åren, men när det finns barn med i bilden så tycker jag man inte bara kan tänka på sin egen lycka utan även försöka se det ur barnets perspektiv, är detta verkligen det bästa för barnet?

Kanske värt att fundera över innan du plussar?