Hur snabbt fick ni hjälp?

I vårt landsting behöver man "bara" ha försökt i ett år utan att lyckas. Tyvärr är det dock precis samma sak som hos er - får man ett missfall räknar man ett år från och med missfallet. 

Sen tar det ju tid från det att man får söka vård tills man får vård. Där är nog tyvärr mångas erfarenhet att man kan få vänta ett bra tag, framförallt om man behöver IVF. 

Jag förstår att det måste kännas så himla surt när ni försökt så länge. Jag antar att de resonerar som att ni kan åstadkomma en graviditet på egen hand och verkligen ge det ett försök innan de mixtrar med kroppen.

Ja "bara" ett år är ju ändå mindre än två år... Jag kanske är fånig som önskar mer stöd och hjälp av vården, alla dessa väntetider gör mig galen, vi vill ju bara få lite hum om vad som är fel! Så vi kan fortsätta med nya positiva tag.

I mina egna tankar så har jag fått för mig att något blev lite vajsing efter missfallet. Men har inte gått på någon kontroll eller något liknade efteråt, så va vet jag? Det var min första graviditet och första (enda) missfall, känns som att lite mer uppföljning hade varit på sin plats, men missfall är väl inga konstigheter, därför tas det nog ganska lätt på dem också, inom vården (känner jag). 

Men vi har ju lyckats en gång, varför lyckas det inte igen? Det är det också som är så himla jobbigt, varför gick det då och inte nu??

Klart man förväntar sig att få stöd och hjälp. Jag förstår dig helt och fullt på den biten. Men tyvärr är det ju det man får när vården får för lite resurser. Fertilitetsvården är dessutom varken livsviktig eller något vi talar om särskilt mycket i samhället (jag kände INGEN som hade fertilitetsproblem när vi fick det), så den blir förstås väldigt eftersatt och bortprioriterad. 

Jag tror att du kan släppa den tanken, att missfallet gjort något med din kropp. Det är så himla ovanligt att missfall ger komplikationer när de sker så tidigt. Embryot är inte stort och livmodern är byggd för att stöta ut slemhinnan en gång i månaden, så den ska inte ha skadats på något vis. Det kan ibland dröja ett tag innan ägglossningen kommer igång igen, men det är väl ungefär det som kan hända (om man inte är ett stort undantag från regeln ;) ). 

Tyvärr vet jag inte riktigt vad de skulle kunna se på en sådan utredning vid första missfallet. De kan ju förstås kika så allt kommit ut ordentligt, men de kan inte se någon anledning skulle jag tro. Och ETT missfall är tack och lov inget konstigt heller. Det är så oändligt många faktorer som ska stämma överens för att ett barn ska bli till. Det är så många celldelningar där vad som helst kan gå snett. Att få missfall betyder ofta att kroppen fungerar som den ska. För majoriteten av oss har vår kropp inget att göra med att det blir ett missfall, utan det beror på att det var fel på embryot. Får man många missfall kan man utreda vidare, men ett enda är inget konstigt. Sen rent själsligt hade det säkert varit bra att få sitta ner och prata med någon och åtminstone känna att det finns hjälp att få. 

Som sagt är det så oändligt många faktorer för att det ska bli ett barn. Ett fint ägg ska släppa och kunna passera i äggledaren, minst en bra spermie måste ta sig hela vägen fram och lyckas befrukta ägget (vilket ofta är betydligt lättare sagt än gjort). Sen ska ägget delas i ett väldigt exakt mönster, delas cellerna för fort blir det fel, delas de för långsamt blir det fel. Det ska så småningom kläckas ur sitt skal och lyckas borra sig in i slemhinnan. Därefter ska moderkaka och organ börja utvecklas. Varje steg är nästintill omöjligt, så egentligen är det konstigt att barn blir till alls. 

Vad jag menar är att det kan ta tid av så många olika anledningar. Ingenting behöver vara fel, men är det det så får ni relativt snart hjälp. Det är ingen större idé att få hjälp om inget är fel, och det kan ta så lång tid utan att något är fel. Vid en perfekt ägglossning med perfekt timat samlag är chansen inte större än 25-40% per gång. Men jag vet hur oändligt långsamt tiden går när man kämpar för att få sitt lilla barn och inget händer. 

Tack för ditt svar och ditt stöd!

Det är säkert inget fel som du säger, men som du förstått så är det tusentals tankar om varför det inte funkar för oss.

Vi får hitta nåt som distraherar oss från bebisverkstan, så kanske maskineriet kommer igång igen :)

Det är väl det enda man kan göra, tyvärr. Fortsätta framåt. Var bara inte för hård mot dig själv. Det är klart man undrar en massa och vill ha svar. Det är klart man ibland tappar tålamodet fullständigt. Det är helt ok att göra det. Men det kan vara skönt att någonstans i bakhuvudet ha med sig att det kommer lösa sig. Funkar det inte snart så får ni äntligen hjälp. 

Du vet förhoppningsvis redan detta, men jag säger det ändå eftersom det är en så vanlig myt: det är inte svårare att bli gravid för att du tänker mycket på det, önskar det väldigt mycket och är stressad över att det tar tid. Det är mer än ok att mala över det hur mycket som helst. Era problem beror inte på att du vill för mycket. Sluta gärna tänka på det för din egen skull eftersom det annars är svårt att få livet att fortgå, men det påverkar inte chansen att bli gravid. 

Tack snälla du!

Ska försöka tänka positivt, jag vet att det snart är vår tur :)

Det verkar som du själv har varit/ är i samma situation?

Vilket landsting gäller det? Här gäller ett år, missfall eller inte. Ni kan ju alltid säga att ni försökt längre.

Gäller Borås kommun!

Kommun är inte relevant, eftersom det är landstingen som sköter sjukvården.

Ja, jag har varit i liknande sits. Jag och maken kan inte få barn på naturlig väg, så vi har gjort utredning och även IVF-behandling. Det tog allt som allt tre år innan det blev en livskraftig graviditet, men resultatet blev världens finaste lilla tös <3 

Ibland får man försöka hitta ljuspunkter. Men ibland, framförallt när barnresan blir väldigt mycket längre än man tänkt sig, kan det faktiskt vara bra att göra precis tvärtom. Ibland behöver man få sörja. När mensen kommer IGEN och man bara vill dra täcket över sig och strunta i omvärlden, så får man faktiskt göra det. Så småningom blir det läge att samla sig igen, och då orkar man det. Så ge sorgen plats när du behöver det, det är mer än ok. 

Tack för dina ord, de ger mig lite mer hopp om en kommande graviditet :)

Hade äl för sju dagar sen och väntar nu på bim. Så än finna det chans att det blivit något, men ställer in mig på att det blir negativt. Är liksom så van vid dessa blanka test nu!

Hur gammal är er flicka?

Skönt att höra :) Hopp är jätteviktigt när det tar tid. Jag tappade mitt hopp en period, det var hemskt. 

Då håller vi tummarna!! Jag ska inte lägga mig i hur du hanterar situationen, det vet du bäst själv vad som funkar för dig, men för mig var det inte bra att intala mig negativa saker. Jag trodde att det var bra, att inte hoppas och bli besviken liksom. Men i slutänden var det värre att göra på det sättet. Det som skadar en ordentligt är just att sluta hoppas. Man klarar besvikelsen, men man klarar inte att kämpa utan att hoppas. Så jag råder dig att tillåta dig att hoppas. Du är ju ändå fullt medveten om att det kan bli negativt igen, det är du ju van vid. 

Hon blir snart 7 månader nu :) Tack och lov kändes det som att jag förstod varför det varit så svårt och tagit så lång tid när vi fick henne. Utan hela den här resan, utan IVF hade vi aldrig fått just henne, och hon är den vi har väntat på <3 Jag hoppas att det är dit ni är på väg också, att få träffa den person som gör hela den här resan och alla tårar så värdefulla. 

Vi började försöka på barn 2013.

Jag fick ett Ma 2014 då hade vi försökt i 1 år att bli gravida.

Så fick vänta ett år innan vi gick till vården. Då tyckte dom jag skulle gå ner i vikt. hade typ 15-20kg övervikt.(Vägde 70kg) Sen skulle jag få komma tillbaka då skulle jag ha större chans att bli gravid om jag hade normalt bmi. Sagt och gjort. vi kom tillbaka nu år 2016 jag har gått ner alla kilon, vi har ätit vitaminer, tillskott, zink, motionerat, sovit bra, inte stressat. kört ägglossningtest, ägglossning appar. Gjort ALLT vi kunnat.

Så dom tittade igenom mig, inga fel på livmoder, äggstockar, allt såg perfekt ut och jag har ägglossning varje månad och regelbunden mens.

Så testade vi min man, och spermatestet visade på enstaka spermier... så antagligen därför jag fick missfall från början. Så fick analysen och det var 0 miljoner spermier. Så antagligen skit dåligt då man ska ha minst 20 miljoner för att lyckas bli gravid på egen hand... Så nu väntar vi på att först utreda mannen... sen kommer vi bli skickade till fertilitets enheten...

Men har typ tagit 3 år... Hade vi vetat detta tidigare kanske vi redan hade haft vårat barn...

Jag gick till gynekologen på Capiokliniken i Lund och sa typ "jag har väldigt oregelbunden mens och kanske ingen ägglossning", vi har försökt i 10 månader men ingenting har hänt. På samma möte gjorde VUL och hormonprovet, två veckor senare var det återbesök och då fick jag Pergotime utskrivet för att peppa ägglossningen. Tror inte det kallas för utredning, men jag fick ju som sagt VUL, hormonprovet och medicinering inom loppet av 2 veckor. Så mitt tips är att inte ringa och säga att man vill ha utredning, utan att man har problem med ÄL/mens och om man tror det är mannen - så be dom ta blodprov/spermaprov på honom. :)

Nej det är klart jag inte intalar mig negativa saker, men som du förstått så är hoppet rätt lågt varje månad kring bim, då känns det lättare att vara neg från början så man inte blir så besviken (även om jag blir det ändå).

Grattis till er lilla tjej, måste kännas jättehärligt för er att äntligen få hålla er skatt i famnen och gosa! 

Försökte få barn i många år innan vi sökte hjälp! Från ansökan till första mötet med läkare, 3,5 månad, från första mötet till IVF start 1 år (utredningen tog lång tid pga semestertider, oklara prover osv) idag har vi en tre månaders bebis och all väntan var så värt det när vi nu nått målet!