Det enda som räknas är lagsport...
Jag har två barn. Båda är idrottande och aktiva barn som, trots en tämligen stor åldersskillnad, fastnat för samma idrott. Det råkar dessutom vara den sporten jag höll på med som yngre, vilket så klart är extra roligt.
"Problemet" är att idrotten inte är en lagsport. Och jag börjar så smått att tröttna på kommentarer kring detta. Det är som om människor i vår närhet inte tycker att barnen håller på med en riktig idrott så länge det inte sker i lagform. Det är både mer diskreta pikar och rena kommentarer om att jag i alla fall måste se till att den yngste börjar med en riktig sport. Riktig sport sker nämligen i lag. Helst fotboll. Bollinnehåll är i alla fall ett måste. Annars är de inte idrott.
Både släkt och vänner insinuerar att barnen inte kommer att komma någonstans i livet utan erfarenheten man får från lagidrotten. De kommer bli enstöringar och egoister som inte vet hur det är att kämpa på riktigt. För det gör man tydligen inte i individuell idrott. Dessutom tar man inte ut sig ordentligt heller. De blir inga vinnarskallar helt enkelt.
Att båda barnen dessutom är musikaliska och som "andraaktivitet" valt musik gör inte saken bättre. Yngste är åtta år och pojke och kommentarer som "när ska han sluta blåsa i den där saken och börja spela fotboll" (han spelar saxofon),är vanliga.
Jag har hittills bemött genom att vänliga konstatera att vi sköter våra aktiviteter bäst själva, men nu börjar jag bli trött. Hur kommer det sig att folk är så tröga?