Råd

Hej,

Jag är en kvinna 39 år. Har varit singel större delen av mitt liv, varit rädd för att binda mig, rädd för tanken att skaffa barn, bli gravid, rädd för att göra misstag..men ändå har jag alltid varit så avundsjuk på alla som har en man och barn..vill ha och känna det som alla andra har och får uppleva..

Nu har jag ändå kommit i den åldern att jag inte längre känner att jag kan vänta längre..

Träffade en jämnårig i mars via en "app" och vi träffades omgående för en fika. Redan från början skrev han tydligt hur mycket han tyckte om mig och undrade när vi skulle ändra vår facebookstatus (hade jag varit 25 så hade jag dragit öronen åt mig direkt)..allt gick så himlans fort, han verkade blixtkär och jag rycks med, men min kärlek måste få växa fram mer sansat, reserverad som jag är. Han har 2 barn (7 och 8 år) från ett tidigare förhållande med barnens mamma. Det tog slut mellan dom 2013 någon gång. Jag är ju sånt kontrollfreak att jag redan från början gick in på hans sociala sidor och räknade ut att han träffade en ny tjej på hösten 2013 och att dom förlovade sig lite hastigt och lustigt på en weekendresa 2014. Det tog slut mellan dom någon gång runt jul 2015. Dom var aldrig sambos då hon jobbar på en annan ort långt nere i södra delen av Sverige. De sista inläggen jag kunde se att dom skrivit till varandra vad den 26 januari 2016.. I mars började vi dejta och nu är vi tillsammans.

Det jag är rädd för är att han har gått från det ena till det andra förhållande utan något som helst andrum eller kanske inte hunnit reflektera sin situation. Det känns nästan inte som han kan vara ensam? Han kastar sig handfallet in i nästa förhållande och överöser med känslor och kärlek, men är de äkta, är det på riktigt!?!! Han vill redan att vi ska skaffa barn, vill att jag slutar äta piller nu... Allt jag någonsin önskat finns rakt framför mig, men det känns som en kniv i själen när jag vet att det bara är några veckor från det att dom gjorde slut tills han träffade mig..kan man vara så impulsiv? Vi planerar att flytta ihop så snart något lämpligt dyker upp.

På ett sätt känns det som jag vill bara vill köra på, all in, jag kan inte vänta längre... Men på ett annat sätt så är jag rädd...vad finns där mer i vårat förhållande än förälskelse och passion? Vad händer om man tar bort det, kommer han älska mig, kommer jag älska honom? Hade jag känt att jag hade tid så hade jag gärna lärt känna varandra några år innan vi skaffar barn ihop..men vad är det jag ska vänta på?