Lämna eller stanna kvar? Problem med bonusbarn

Jag tycker nog att du ska lämna. Hela situationen är stökig som du säger och du får liksom inte plats där. Att pojken är uppfostrad på fel sätt är ju ingenting som du ska behöva bry dig om.

Du bör flytta ut omgående! Du har förstört nog i denna pojkes liv och tillför inget gott!

Hitta en barnfri man när du vuxit upp och mognat lite!

Omg, VARENDA tråd jag ser dig skriva i andas så mycket ilska och bitterhet. Det är så uppenbart att du själv blivit lämnad och är en av de där som nu överför alla sårade känslor på barnen och är övertygad om att bara man är biologisk mamma så gör man så rätt i alla lägen och en ny partner kommer enbart vara av ondo för barnen. Krydda med lite kvasi-psykologiska termer om trygghet, anknytning och "våga leva ur känslor" så är mönstret perfekt.

Det du verkar missa helt är att barnet har sin pappa. Och att en 8-åring som ligger i sin säng och ropar varje morgon kanske inte alls är så himla otrygg utan uppvisar ett beteende som även barn i kärnfamiljer kan göra i perioder. Det är inte hela världen!

Jag har för 3 år sedan träffat en underbar kille. Han är dock 13 äldre än mig och har en 8årig son sen tidigare. Han lämnade sitt ex då han träffade mig. (Väldigt stökigt) och efter 6 månader flyttade vi ihop. 4 månader efter vi flyttat ihop träffade jag hans son första gången. Grunden till vi flyttade ihop så snabbt va det är stortsett omöjligt att skaffa boende vart vi bor om man inte kan lägga 11.000 i månaden på andrahandskontrakt.

Sonen är väldigt bortskämt av sin mamma och då dom va ihop bestämde mamman stortsett allt med sonen. Han var totalt osjälvständig. Dom torkade honom fortfarande i rumpan hemma fast han gör det själv på skolan. Duschade honom på kvällen. Sov i sonens säng på nätterna. Skär hans mat ut i bitar. Får alla leksaker han pekar på etc.

Mig och min sambo hade väldigt olika syn på detta men då vi blev ihop blev det sagte ändrat lite på saker och ting. Tex torkar han sig själv när han är hos oss. Går själv på toa. Tar ut sin tallrik efter maten. Säger tack när man får en present (detta gjorde han inte heller). Vi har varit ihop 1 1/2 år nu og mycket är ändrat. Men helt bra år det inte. Problemet är hos mamman skal han inte göra någonting alls. Och han får bestämma allt. Hos oss skal han hjälpa till lite. Och han har faktiskt varit duktig på detta och får massor med beröm när han tex hjälper städa eller tömma diskmaskin. Problemet är han är väldigt klängig och osjälvständig. Hänger mycket på pappan och ropar på honom jämt. Det är väldigt slitsamt för mig.

Jag försöker mitt bästa. Och jag gillar pojken men hans beteende ibland slitar på mig. Jag har en depression och utmattningssyndrom och jobbar 25%. Jag har haft mycket strul på jobbet och andra saker. Men detta hemma är svårt. Största problemet är att pojken ibland väcker oss på nätterna och morgonen. Och jag har väldigt svårt att somna om och det förstör hela min dag. Oftast när han väcker oss är det för han ropar på sin pappa. För han vill de ska stå upp o leka. Sambon o mig är överens om att man bara ropar om man är rädd eller otrygg. Men pojken ropar oftast på morgonen när han tycker det är dags att stå upp. Fast han har en klocka. Vi försökt få till det så han står upp själv o sätter på tvn eller leka på sin ipad. Och käka sin youghurt. Men han vill pappa skal stå upp och lyssnar inte .

Det har varit massor med annat strul med pojken. Men jag tycker jag försökt mitt bästa för han skal bli en bra unge och vi alla skal trivas. O jag kan bo i mitt eget hem. Min och pojken har också ibland stundar vart vi sitter o pratar o han berättar saker. Vi ritar i hans bok. Eller visar saker på sin padda.

Jag känner mig lite strypt. Att jag inte kan sätta när foten för pojken när han går över mina gränser. Och sambon inte sätter tydliga gränser för sin son. Jag vet inte ens om jag förklarat det bra nog. Men det är så slitsamt för mig med den pojken. Tex imorges väckte han oss igen. Pappan säger till 2 gånger på sitt flummiga sätt att det är sovdags o han väcker honom sen. Pojken lyssnar inte. Vart jag går på toa och han ropar igen och jag går till hans rum och bestämt säger till honom att nu har vi sagt det är sovdags. Pappa väcker dig när det är dags. Och nu är det nog med ropningen. Pappan blir upprörd att jag säger till på ett bestämt sätt.

Och då sitter jag i skiten som bonus. Kan inte säga till ett barn i mitt eget hem. Som jag tvättar kläder åt. Gör mat. Pratar med. Lekar med och som igår handlade vindruvor som han kunna ha på skolan. Då pappan hade glömt att säga det när jag skulle handla. Men jag kom ihåg själv. Tycker det känns hemskt att jag inte har rätten att säga till när mina gräns blir överskridna

Så jag funderar seriöst på att lämna. Om jag hade vetat om hur det hade varit med bonusbarn hade jag aldrig gått in på detta. Vi har det hyfsat bra annars när han inte är hos oss. Men varit mycket annat strul med sambon också. Så jag vet verkligen inte :(

Har varit mycket med annat strul också i olika situationer men kan jo inte skriva allt då det blir en hel roman.

Du verkar inte ens ha LÄST vad ts skriver! Läs det och återkom sedan!

Btw - inte det minsta bitter, lever med sambo, barn och BONUSbarn sedan snart 10 år!

Men så träffade jag barnen länge och skapade en relation till dem INNAN jag flyttade ihop med deras pappa! Bröt inte heller upp en familj och försökte fostra ungar jag inte känner.

Jodå jag har läst TS. Pappan är väl den som brutit upp en familj isf? Kanske inte barnet bör bo hos honom då heller?

Och jag är övertygad om att du varit den lämnade, varit vansinnig på exets nya och överför den känslan på alla situationer som påminner om detta. Har jag fel?

Jodå jag har läst TS. Pappan är väl den som brutit upp en familj isf? Kanske inte barnet bör bo hos honom då heller?

Och jag är övertygad om att du varit den lämnade, varit vansinnig på exets nya och överför den känslan på alla situationer som påminner om detta. Har jag fel?

Ni har rusat in i samboskap och sonen har bara träffat dig varannan vecka i 8 månader, alltså 150 dagar, och trots det har du lyckats förändra hela hans vardag och du har svårt att förstå varför sonen reagerar med att bli klängig?! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Varför går pappan inte upp med sin son på morgonen? Varför spenderar inte pappan tid med sin son när sonen är hos er? Hur kan du skylla pojkens osäkerhet på pojken och mamman? Kan du inte se hur er brådska har skadat barnet och att han behöver trygghet i sitt hem hos er?