Jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt hur du hänger ut din son på internet. Förstår du att han alltid kan gå in och läsa detta? Att hans mamma kämpar med sina känslor för honom? Hur kan man vilja göra så mot sitt barn :(.
Tur du är perfekt :)
Mina beslut. Om detta stör dig behöver du inte läsa :)
Vart i allt detta har jag sagt att jag inte älskar honom? Jag älskar honom fast inte så mycket som jag egentligen borde! Vilket jag jobbar på! Jag kunde lika gärna struntat i honom när han blev placerad men har istället börjat jobba på min och hans relation tillvarandra. Ni sitter bakom en skärm och dömmer mig när ni knappt vet hälften av vad jag har gått igenom. Folk som känner ju är stolta över mig och hur jag kämpar för min son :) Borde kännas skönt att sparka på någon som redan ligger ner. Sen hur svårt är det att radera en blogg? Min son kan inte läsa nu ändå och jag mår bättre av att skriva av mig och få kontakt med andra som är och varit med om samma sak. Det var därför jag skrev här! Inte för att höra vilken usel mamma jag är. Såna nertryckande ord har jag fått höra från hans far i flera går. Yttra er inte om ni inte vet hur jag är med min son. Sen känslor kan man inte styra över! Otrevliga svar = otrevliga kommentarer!
Ja jisses... det gör ont i hjärtat när jag tänker på dessa stackars barn.
Du som skriver vad vill du få ut? Vi fick punkter som vi skulle följa, punkter som vi har prickat av bit efter bit. I 10 månader har vi kämpat och bevisat. Idag (27e) fick vi våran efterlängtade belöning. Våran dotters lvu försvinner i december och hon får komma hem igen. Det lönar sig att kämpa och allt handlar att vilja förändra sig och inse att man har betet sig dåligt.
"Never back down"
Vi har lärt oss en läxa av denna resa.