Allt gick så fort. Jag hann inte tänka. Det som du skriver tänker jag på än idag. Om jag hade gjort så, då skulle dom varit kvar. Men istället valde jag min sambo... Men vi båda har växt upp och tagit tag i vårat problem. Jag kan även lägga handen på hjärtat och säga att vi inte har bråkat alls under dessa 8 månader :) Vi lägger all fokus på våran dotter så hon kan komma hemma igen.
Nej det vill han inte. Vi har ju vårdnaden båda två om honom. Hela den historian är galet knäpp. För att göra den kort så var vi i rätten om detta i December 2015. Han ville inte placera våran son men jag ville. Anledningen till är att jag och hans pappa inte kunde sammarbeta eller ens prata med varandra. Vi bråkade om kläder, vilket dagis han skulle ha, vilka tider och dagar vi skulle ja honom osv. Sen började min sons pappa trycka ner mig totalt. Han skickade alltid bilder på våran son och hans nya tjejer och skrev "här är H och hans nya mamma" eller detta "ska du ha H till helgen så överför du 500kr till mig" ja, jag skulle betala för att ens få träffa min son! Allt låter sjukt, jag vet. Men efter två år så orkade jag inte mer. Jag placerade honom så han kunde få det bättre och att jag själv kan få träffa honom utan att bli nertryckt och behöva tjata mig till att få se honom. Min sons pappa har inte träffat våran son på 9 månader. Anledningen är att han inte ens kan kissa rent på kissprov och sen i mars i år slängde min sons pappa in en bomb hemma hos mig och min sambo. Så han är även misstänkt för mordförsök på mig och min sambo. Så jag vill helst ha min son placerad så han är trygg! Och sen kan jag lägga till att för två veckor sedan skickade jag in en ansökan till tingsrätten om ensamvårdnad på min son. Går det igenom, då kan jag börja planera framåt för min son också.
Socialen har koll på oss. En gång i veckan är vi på par terapi :) Sen gör dom utvärdering vid varje umgänge och soc är mer än nöjd med oss som jag skrev innan. Barnen mår bra med oss och vi mår bra :)
Vi alla kan misslyckas men huvudsaken är att man erkänner sina misstag och brister. Vilket vi har gjort. Det är inte många som gör det tyvärr. Sen är inte jag någon super mamma, för ingen är det. Alla har brister :) Men jag har lärt mig att barnen kommer alltid först.
Om jag fick välja idag. Barnen eller min sambo. Då skulle jag välja utan tvekan mina barn :)
Jag tror tyvärr hennes son kommer växa upp och fatta att mamman inte älskar honom och det kommer göra att han känner förakt för henne. Tänk alla trådar som finns här på FL som vuxna har skrivit som handlar om att de vet att deras föräldrar alltid älskat det ena syskonet mer än en sjölv. Fy fan vad det sabbar ett barns självkänsla. En mamma ska älska barnet över allt annat, han kommer växa upp och känna sig värdelös. Bättre att låta honom växa upp i familjehemmet och ha dom som sin familj, de har åtminstone vett att behandla honom som han förtjänar.
Och ts tänk på vad du skriver på nätet. Du är inte anonym.
Har för övrigt print screenat dina svar här i tråden och några inlägg på bloggen. Har ju ditt namn och allt pga din blogg bara så du vet. Och nej detta är inget hot men det är klart soc måste få veta.
Vad är du? En störd stalker? Hua.
Soc vet redan vad jag känner för min son och allt jag har skrivit. Soc läser även min blogg. Så detta är inget nytt för dom. Jag kämpar för min son. Du har ingen rät att skriva som du gör. Du vet knappt hälften som jag har varit med om och varför mitt beteende mot min son är som den är. Det är därför JAG placerade honom. Han har det bra där han är nu, svar ja! Och jag låter han va där tills jag har löst allt med mitt mående och vårdnad! Alltså tänker jag på min sons BÄSTA!
Jag hoppa inre du syftande på mig o det jag skrev i mitt inlägg till dig utan till hon som skrev om soc o att hon printscreenat mm?
Hoppas det då jag är uppriktig med mina tips råd o idéer till dig o vill att du gör nått åt ditt agg emot din son då han är i allra högsta grad oskyldig till det här o har inte valt att bli född..
Dina beslut. Som kommer påverka dina barn mer än du tror. Tycker du inte att dina beslut skadat dom tillräckligt?
Ett tips: man behöver inte skriva ALLT på internet. Om du nu har börjat se till dina barns bästa som du hävdar att du gjort borde du ta till dig det rådet.
Det är inte sunt någonstans att som icke anonym sitta och skriva att man inte älskar sitt ena barn som man älskar det andra. Det är inte ett normalt beteende.
Genom att du gör så serverar du din son psykisk ohälsa på silverfat i vuxen ålder. Känns det ok för dig?
Ta till dig istället för att svara tillbaka med omogna kommentarer.
Vadå "kunde lika gärna struntat i honom när han blev placerad"? NEJ det klart du inte hade kunnat! Du är hans mamma! Hur tänker du?
Dessa stackars barn mår bra :)
Han har väl ändå det bättre hos någon annan då än hos en "mamma" som inte vill ha honom?
Bedrövligt men ja hon borde inte få ha något av barnen.
Berätta, hur har systemet fungerat i detta fall tycker du?
Nu blev det tyst ??????????????
Hur vet du/ni jag är som mamma? Är ni hos mig? Sett mig med barnen? :) Knip fan käft och sluta tro att ni kan lyckas knäcka mig. Titta på dig själv som förälder. Sitter och trycker ner andra på nätet. Stackars dina barn om du har några. Soc borde nog ta en titt hemma hos dig.
Jag är så fruktansvärt trött på människor som sitter anonymt och dömmer mig. Jag vet inte varför jag blir anonym när jag skriver här. Kan inre ändra. Men om ni har något att säga mig. Skriv namn till alexsandraj@live.com om du har något att få fram. Om du bara är tuff anonym, knip käft istället o fortsättningen. Otrevlig har jag rätt att vara när jag i 5 års tid har blivit ner tryckt av mitt ex. Så det ska bli intressant att se om någon vågar skriva e-post med namn till mig.
"Host" råttor.