• Rumpkulla

    Ni som fick första barnet prematurt, hur länge gick ni med andra?

    Mitt första barn föddes i v 33+4. Jag hade haft onda sammandragningar länge men jag fattade inte att det var just det utan trodde bara att det hörde till, ett konstant tryck nedåt sedan v 28 då han fixerade sig och sedan började jag läcka fostervatten i v 32+4. Men det var enligt BM och förlossningen helt normalt och jag blev försäkrad att inget var på G. Man föder ju aldrig första barnet för tidigt och att vattnet hade gått var omöjligt. De sa att det var urinläckage eller vattniga flytningar.

    När jag väl fick komma in på kontroll hade det sipprat i en vecka. CTG visade inget men jag var öppen 2 cm. Dock kunde man vara det länge utan att det betydde något alls så de hyste motvilligt in mig över natten. Det var normal mängd fostervatten kvar enligt UL.

    Dagen efter var jag öppen 6 cm vid lunchtid. CTG visade att jag hade svaga värkar och jag kände inte av dem själv. Bara lite trötthetskänsla i ryggen. Då tog man ett beslut att sätta igång förlossningen och de kopplade på värkstimulerande dropp. Kände fortfarande inget men efter någon timme kräktes jag och sedan fick jag lite mensvärk.

    Fick ligga stilla i en säng med skalpelektrod på bebisens huvud. Blev dock svårt att ligga stilla när jag började känna mig akut toanödig. Världens magknip och det kändes som att jag fick hålla emot en magsjukeattack.

    Jag fattade liksom inte ens att det var krystvärkarna. I mitt huvud hade jag föreställt mig att allt skulle göra så ont och när det inte gjorde det förstod jag inte vad som hände. Första barnet dessutom, så jag hade inget att jämföra med.

    1 h och 55 minuter efter att de kopplat på droppet var han ute. Det gick ju snabbt och smidigt.

    Nu är jag i v 27 med andra barnet. Den här graviditeten har varit väldigt annorlunda. Som ett stort handikapp. Allt gör ont.

    Sammandragningarna kom tidigt. Jag har fått flera komplikationer.

    De jag kommer i kontakt med inom vården säger alla att jag måste vila och ta det lugnt. Om första barnet kom tidigt pga läckage av fostervatten är det stor risk att kommande barn också gör det. Samtidigt säger de att jag inte behöver oroa mig. Det kan gå bra lika gärna som det händer igen.

    Och som jag nojar över det.

    Får panik när jag vaknar av sammandragningarna på natten, för nu kommer de helt oprovocerat.

    Trycket nedåt. Känslan av att gå med en kokosnöt inklämd mellan benen gör att jag tror att bebisen är på väg att fixeras.

    Får i mig en del smärtstillande dagligen, så jag kanske missar alla signaler? Jag har fortfarande inte något normalt att jämföra med. Bara en jättesnabb, smärtfri och enkel prematurförlossning.

    BM sa här om dagen att jag kanske borde börja fila på ett förlossningsbrev då det kanske inte alls dröjer så länge som det borde innan det är dags.

    Därför är jag så nyfiken på hur det blev andra gången för andra som också fick första för tidigt.

    Blev det prematur då med?

    Hade ni besvär under graviditeten?

    Startade förlossningen på samma sätt?

    Hade ni räknat med fullgången graviditet med nr två?

    Upplevdes tiden på NEO lika jobbig/svår andra gången? Jag tyckte det var fruktansvärt att vara fast där, därav frågan.

    Var förlossningen lättare/svårare andra gången?

    Hur upplevde ni att ni blev bemötta av sjukvården andra gången med eventuell oro och graviditetsrelaterade besvär?

    Många frågor, men jag hoppas att någon har tid och lust att svara ändå

  • Svar på tråden Ni som fick första barnet prematurt, hur länge gick ni med andra?
  • basio
    Rumpkulla skrev 2016-09-19 11:21:43 följande:

    Mitt första barn föddes i v 33+4. Jag hade haft onda sammandragningar länge men jag fattade inte att det var just det utan trodde bara att det hörde till, ett konstant tryck nedåt sedan v 28 då han fixerade sig och sedan började jag läcka fostervatten i v 32+4. Men det var enligt BM och förlossningen helt normalt och jag blev försäkrad att inget var på G. Man föder ju aldrig första barnet för tidigt och att vattnet hade gått var omöjligt. De sa att det var urinläckage eller vattniga flytningar.

    När jag väl fick komma in på kontroll hade det sipprat i en vecka. CTG visade inget men jag var öppen 2 cm. Dock kunde man vara det länge utan att det betydde något alls så de hyste motvilligt in mig över natten. Det var normal mängd fostervatten kvar enligt UL.

    Dagen efter var jag öppen 6 cm vid lunchtid. CTG visade att jag hade svaga värkar och jag kände inte av dem själv. Bara lite trötthetskänsla i ryggen. Då tog man ett beslut att sätta igång förlossningen och de kopplade på värkstimulerande dropp. Kände fortfarande inget men efter någon timme kräktes jag och sedan fick jag lite mensvärk.

    Fick ligga stilla i en säng med skalpelektrod på bebisens huvud. Blev dock svårt att ligga stilla när jag började känna mig akut toanödig. Världens magknip och det kändes som att jag fick hålla emot en magsjukeattack.

    Jag fattade liksom inte ens att det var krystvärkarna. I mitt huvud hade jag föreställt mig att allt skulle göra så ont och när det inte gjorde det förstod jag inte vad som hände. Första barnet dessutom, så jag hade inget att jämföra med.

    1 h och 55 minuter efter att de kopplat på droppet var han ute. Det gick ju snabbt och smidigt.

    Nu är jag i v 27 med andra barnet. Den här graviditeten har varit väldigt annorlunda. Som ett stort handikapp. Allt gör ont.

    Sammandragningarna kom tidigt. Jag har fått flera komplikationer.

    De jag kommer i kontakt med inom vården säger alla att jag måste vila och ta det lugnt. Om första barnet kom tidigt pga läckage av fostervatten är det stor risk att kommande barn också gör det. Samtidigt säger de att jag inte behöver oroa mig. Det kan gå bra lika gärna som det händer igen.

    Och som jag nojar över det.

    Får panik när jag vaknar av sammandragningarna på natten, för nu kommer de helt oprovocerat.

    Trycket nedåt. Känslan av att gå med en kokosnöt inklämd mellan benen gör att jag tror att bebisen är på väg att fixeras.

    Får i mig en del smärtstillande dagligen, så jag kanske missar alla signaler? Jag har fortfarande inte något normalt att jämföra med. Bara en jättesnabb, smärtfri och enkel prematurförlossning.

    BM sa här om dagen att jag kanske borde börja fila på ett förlossningsbrev då det kanske inte alls dröjer så länge som det borde innan det är dags.

    Därför är jag så nyfiken på hur det blev andra gången för andra som också fick första för tidigt.

    Blev det prematur då med?

    Hade ni besvär under graviditeten?

    Startade förlossningen på samma sätt?

    Hade ni räknat med fullgången graviditet med nr två?

    Upplevdes tiden på NEO lika jobbig/svår andra gången? Jag tyckte det var fruktansvärt att vara fast där, därav frågan.

    Var förlossningen lättare/svårare andra gången?

    Hur upplevde ni att ni blev bemötta av sjukvården andra gången med eventuell oro och graviditetsrelaterade besvär?

    Många frågor, men jag hoppas att någon har tid och lust att svara ändå


    Jag födde inte riktigt så tidigt, men min första räknades som prematur när han föddes i v36+0. Väldigt oväntat och chockartat för mig. Vattnet gick och 8 timmar senare var han ute. Lugn och händelsefattig graviditet, inga komplikationer alls. Däremot mådde han lite dåligt efter förlossningen och krävde lite extra tid och vård.

    13 månader senare var det dags för nästa barn. Han föddes i v36+4, men jag var öppen 5 cm i v36+0. Även här var det vattenavgång och en snabb förlossning. Jag hade en mycket komplicerad graviditet med honom med stora blödningar, många smärtsamma sammandragningar, placenta previa m.m. 3,5 timmar efter vattenavgången (som var starten) föddes han, mycket snabbt, smidigt och lätt.

    2,5 år efter tvåan var det dags för nummer tre. Hon föddes i v37+3 så mina graviditeter har blivit längre för varje barn. Väldigt jobbig graviditet med många komplikationer och jag var sjukskriven från v23. Jag tror en del i att hon kom senare än de andra två var just sjukskrivningen, jag var tvungen att ta det väldigt lugnt pga sammandragningar och kraftig foglossning. Jag sov mycket även dagtid och var väldigt stilla. Även hennes förlossning började med vattenavgång och 2,5 timmar senare var hon född. Nästan för snabbt för att jag skulle hinna med mentalt.

    Min oro vid mina komplicerade graviditeter togs på allvar inom mödravården och jag fick ett väldigt bra stöd. Jag hoppas att du slipper en så pass tidiga förlossning denna gång.

    Mina barn är idag 12 år, 11 år och 8 år. Alla välmående även om den äldste dras med viss problematik som kanske kan bero på hans lite tidiga födsel.

  • Sion&Lovin

    Min första föddes prematur. Han föddes i v.35 men hade en supertidigt start. Förlossningen tog 20 min och vi låg inne på neonatal i ca 17 dagar då han hade det kämpigt med andningen och ingen ordentlig sugreflex. Blev sons i 1,5 veckor innan han lärt sig ty suga och kunde ammas. Han hade järnbrist och solade i 4 dagar :). Men allt fick bra till slut. En helt Normal femåring idag :).

    Mitt andra barn ville ut hela graviditeten( fixerad och hade öppnat mig mycket i v. 35). Va inne på kontroller, ultraljud o av 6 gånger. men lyckades hålla honom inne till v. 39+3 :D.

    Vattnet gick och inom tre minuter va han ute.

    En frisk 4 åring idag :).

    Nu väntar vi vårt tredje barn och jag räknar med prematur, känns så. Är bara i v. 17 och för en vecka sedan hade jag sammandragningar konstant i 6 timmar. Men hoppas den stannar inne många veckor/månader till! :)

  • plusplus82

     nr 1  i v 33 pga av havandeskapsförgiftnig

    nr 2    v 42  sonen  vägra släppa taget sluta m akut kejsarsnitt då killen vägrat flytta sig som man skulle 

Svar på tråden Ni som fick första barnet prematurt, hur länge gick ni med andra?