Du som slutade älska din fru/man/partner.

Jag är den som blivit lämnad med orden "jag älskar dig inte mer".. Man undrar ju såklart.

Ja, jag skulle gärna vilja ha svar själv huruvida jag borde stanna eller gå och varför isf för jag blir inte klok på mina känslor.

Kanske man får några svar eller inspiration och kanske jag delar med mig min historia .

Tack för tråd frön ovan hoppas folk deltar!

<3

Mitt ex isolera sig med sitt tv spel och alkohol. Vi kunde spendera 2-3 tillsammans som familj på en hel helg. Det var suck och stön om man ville hitta på något. Han vart till och med irriterad att vi var tvungna att åka akut till sjukhuset när sonen hade svårt att andas. För ett år sedan så bröt jag upp, det fanns inga känslor kvar. Då skulle han börja ändra sig men det hade gått för långt. Separationen är en historia för sig själv

För mig gick det gradvis över kanske två-tre år. Vi krisade och gick i familjerådgivning, han lovade en massa där som han sedan bara sket i. Jag tappade kärleken gradvis och började ge upp. Trodde jag skulle stå ut för barnens skull. Och så hände en skitsak som gjorde att jag bara helt plötsligt tog beslutet. Han fattade att det var dåligt och tyckte vi skulle gå i rådgivning igen men jag ville inte mer, hade han velat ha mig så skulle han ha lyssnat och inte skitit i mina känslor och behov. Tro mig, jag var mycket tydlig och rak, inget kvinnligt antytt inlindat. När jag väl tog beslutet då var det för sent. Han hade några år på sig där innan att ändra på sig om han velat ha mig kvar. Trots att han nu verkligen varit tvungen och velat jobba bort mycket av det jag tappade känslorna pga så har de verkligen inte kommit tillbaka nu när han faktiskt har förändrats. Jag är snarare arg och förbannad att han inte iddes under vår tid, att han faktiskt inte ville eller orkade och därmed tog död på min kärlek. Att jag inte var värd att ta hänsyn till. Ja jag är jävligt bitter.

Det var många faktorer som var en avgörande del i att mina känslor dog ut.

Han var inte närvarande.

Han lyssnade aldrig på mig. Ibland trodde jag att han gjorde det, men kort efter blev det väldigt tydligt att han inte hade gjort det.

Han respekterade inte mina känslor.

Han var hånfull och respektlös i många avseenden.

Han mognade aldrig i sin föräldraroll utan befann sig fortfarande i pre- barn stadiet trots att vi hade fått barn för fem år sedan.

Man försöker nå fram. Bönar och ber om förändring. Föreslår hjälp utifrån mm. När man då inte får något gehör eller kanske till och med ett svar som "Jag skiter i vilket. Gör som du vill!" då kanske man börjar inse att det krävs två för att komma vidare.

Jag valde att avsluta relationen när jag inte längre hade något kvar att ge. Först då förstod han hur illa det var och då var han beredd att kämpa. För min egen del så hade jag då redan bearbetat den dåliga relationen och avslutet. Jag hade gått vidare och kvar fanns endast det praktiska kvar att lösa.

Antar att det kan te sig olika från fall till fall, men så var det för mig.

Mitt ex var inte vidare snäll, mot mig, och tog varenda tillfälle i akt att förnedra mig, bl a genom sex under många års tid.

*Sprutade på mig när jag sov och lämnade kvar det

*Väckte och höll mig vaken otaliga nätter åt gången med att gräva och pilla mig i underlivet, i långa perioder

*Spottade och smetade snor i mitt hår när jag sov

*Försökte - och fullföljde ibland - ha sex med mig när jag sov, oftast flertalet nätter i sträck

*Några regelrätta våldtäkter, även anala sådana

*Försökte ha sex med mig bakifrån med en väldigt stor dildo som han stoppade mellan sina lår (jag visste inte att han hade den) trots att jag sa att det gjorde ont

*Knuffade mig ur sängen när jag sov - med flit - när jag var gravid

*Kallade mig "hora" varje gång han blev arg på mig

*Anklagade mig för att vara otrogen varje gång jag var hemifrån mer än två timmar, med orden "är det skönt med kuk?"

*Frågade ut de få vänner jag hade om huruvida jag varit otrogen eller ej

Etc...

*Stalkade mig i 4 år genom att utge sig för att vara någon annan

Ja, naturligtvis slutade jag älska honom till slut. Faktiskt så hatade jag honom och hade enormt tillfredställande fantasier om hur jag ville döda honom.

Det tog en 10 år av detta accelerande helvete innan min 'normaliserade' hjärna till slut reagerade med förlamande dödsångest varje gång han rörde mig någonstans mellan armbåge och knä. Samma känsla av hjälplös dödsångest återkommer varenda gång jag skänker människan eller vår tid ihop mer än en kort tanke. Vi var ihop 13 år, de första 3 var bra. Nej, det finns absolut ingenting som någonsin hade kunnat förlåta och få tillbaka mina känslor för honom. Är singel sedan 2 år tillbaka och lider av PTSD och kan inte ha normala romantiska relationer tack vare den skiten.

För mig tog det tre år innan jag insåg att han var otroligt obildad och faktiskt ganska korkad. Det gick faktiskt inte att diskutera något alls med honom eftersom han inte visste nånting om nåt annat än långtradare. Otroligt oattraktivt. Sen fanns det annat jag mer och mer retade mig på. Det barn vi skaffat involverade han sig inte i alls. Han kunde inte heller ta beslut i en enda liten fråga. Det var alltid jag som skulle bestämma och besluta precis allt.

Han blev så ointressant att han blev en grå fläck.

Det som gjorde att jag slutade älska honom var att han var känslokall mot mig, och aldrig ville ha sex. Han ville ändra på mig, jag dög inte som jag var, jag kände varken att han tyckte om mig eller brydde sig om mig. Det tog ett par år, gradvis så tappade jag känslorna. Vi hade varit tillsammans i fyra år och hade barn och hus ihop. Jag har aldrig ångrat mig, vi passade inte ihop. Vår relation nu är bra, när vi inte är tillsammans längre.

Till Ts och till alla er andra.
Om man en gång börjat älska en person kan man inte bara sluta älska den personen. Vi funderar inte så. Man kan börja tröttna på personen men man slutar aldrig att älska honom eller henne. Genom att börja tänka negativa tankar så tar tankarna över och till slut ser man bara negativitet om sin partner. Men det är en annan sak. Om man ska prata om att sluta älska din partner så är detta en process inom sig själv som tar väldigt lång tid. Här är tiden avgörande.