Hugolinan skrev 2016-10-13 18:44:07 följande:
Hej!
Jag är ny här men ska försöka mig på hur det fungerar. Går in i v. 8 imorgon enligt Natural Cycles och BF är den 3/6 2017.
Detta är en oplanerad graviditet som råkade hända med Natural Cycles, trots att jag använt appen regelbundet och bra i 1.5 år. Vi var nog lite väl oförsiktiga och körde med avbrutet sex som vanligt. Men på nått sätt blev det bebis i magen ändå. Vi har/hade tänkt vänta nått år. Har varit tillsammans i 1.5 år och är 26 år gamla båda två och bor i Värmland. (Hej på er andra värmlänningar)! Dock har vi skilda meningar om vi ska behålla bebisen eller inte. Jag vill hemskt gärna och skulle tycka det var underbart, han inte lika mycket. Är det så med killar? Han säger att han inte vet, att han inte vill bli pappa än, att han inte är redo. Men samtidigt så säger han att han inte vet också. Jag vill inte tvinga honom in i någonting utan jag vill göra det tillsammans. Och jag kan vänta nått år. Men frågar mig själv om han kommer va redo då och det tror jag inte heller.
Vi har ett besök inplanerat på abortmottagning på tisdag och ska prata med en kurator som förhoppningsvis kan hjälpa oss. Men jag är rädd för att göra en abort och jag är ju så glad över det lilla livet som växer i mig! Vad tror ni om killar? Är de inte lite såhär? Det var ju såklart en stor chock också för honom, och mig. Min mens blev försenad och jag plussade den 29/9. Mina gravidsyptom än så länge är sjuuuukligt trött på dagarna. Kan nästan börja gråta för jag är så trött och lite yr ibland. Ömmande bröst och springer och kissar mycket oftare än vanligt. Samt lite molande mensvärk. Sen i måndags har jag kunnat äta hur mycket som helst också och blir aldrig mätt känns det som. Igår och idag har jag känt lite svagt illamående ibland men det går över fort.
Lycka till allesammans! Hoppas någon har tips på mitt killproblem och förlåt för novellen.
Det är ju klart att de inte känner det riktigt på samma sätt som vi. För oss är det ju mycket hormoner "i omlopp" redan från start.
Det är ju givetvis ett stort ansvar att skaffa barn, många år framöver. Första tiden speciellt är tuff för förhållandet, och då vill man ju gärna ha stöd av varann.
Men, det är ju inte så att du var ensam om att bli gravid. Det delar ni ganska lika skulle jag tro ;) Saker blir inte riktigt som man tänkt ibland helt enkelt, men det kan bli bra i slutändan ändå :)
Vårt första barn var inte planerat. Vi hade varit tillsammans några år, men ingen av oss kände oss redo och vi blev livrädda. Men samtidigt kände vi att vårt enda val var att ta vårt ansvar för "vårt misstag".
Första åren av tuffa, men vi tog oss igenom dom med både den största kärlek och glädje vi upplevt och även turbulens. Nu är vårt "misstag" snart 8 år, och självklart kan vi inte föreställa oss ett liv utan honom.
Min personliga uppfattning är att han inte har "rätten" att bestämma att han kan avsäga sig ansvaret för detta om du vill behålla barnet. Det är ju ni båda som som satt livet till det.
Hoppas ni får den hjälp ni behöver hos kuratorn så att ni kan känna er enade! <3
