Nervös inför utredning, berättade inte om missfall

Tyvärr tror jag att det inte var bra att du inte berättade om missfallet. Som några redan skrivit har du ändå blivit gravid under det gångna året. Det visar att du ägglossar, har livsdugliga ägg, har fri passage i äggledare (åtminstone en), att din man har dugliga spermier och att ett embryo kan fästa och utvecklas till viss del. Det kan ta tid och ändå vara helt normalt, så frågan är vad de ska göra för er i så fall? De kan åstadkomma mirakel för oss som inte kan på egen hand, men om allting funkar som det ska tar ni ju bara upp en tid för de som verkligen behöver hjälpen. 

Hoppas detta löser sig, lycka till! 

Fast varför säga att man försökt längre än man har? Det är jättesegt att vänta - jag vet det - men väntetiden i det här fallet är ju på grund av att det inte finns behov av åtgärder förrän man försökt ett tag. Det är inte onormalt än så länge, så varför ljuga om det och ta upp platsen för någon som är i behov av den? Jag tycker inte att det är ok att ljuga om sånt. 

Jag köper inte det där. Jag vet precis hur mycket tid som går, för oss tog det tre år att få barn och varje minut kändes dyrbar. Men har det inte gått ett år ens så är det inget som tyder på att något är fel. Det kan ta drygt ett år också utan att något är fel. Det är inte förrän man försökt i 18 månader utan att ha åstadkommit någon graviditet (inklusive missfall) som man kategoriseras som ofrivilligt barnlös. Söker man vård när man försökt ett år får man i regel vänta i tre månader till innan utredning påbörjas vilket är i god tid innan man klassas som ofrivilligt barnlös. 

Vad gäller att ta upp tid så är det skitsnack att det inte tar upp tid att söka hjälp man inte behöver. Var tror du att remisserna hamnar? Vad tror du händer med dem? Det tar tid att behandla varje enskild remiss och göra bedömning om det är ni som ska få vården eller någon mer behövande. Så jo - det tar upp tid för bättre behövande. 

Jag är inne på Yonnes linje - privat kan man söka om man vill. Det är även dessa du är inne på och pratar om - de privata aktörerna. Landstinget tycker jag att man ska hålla sig borta från tills man uppfyller samtliga kriterier. Har man pengar att lägga på fertilitetsutredning innan behovet egentligen finns är det upp till var och en, men de som faktiskt behöver hjälpen och inte har pengarna ska inte behöva straffas på grund av att någon annan är mer otålig och ljuger sig fram.

Sen är det klart att de privata aktörerna uppmuntrar till att söka vård tidigare. Let´s face it - de kan tjäna ordentligt med pengar. Det betyder inte att de har rätt i att man bör söka vård så tidigt.

Vissa - ja. Men det är inte bara taxan jag pratar om, det är ju inte den någon vårdinrättning lever på. Alla får ju pengar från landstinget i slutänden. 

Kul om det gäller Stockholm. Det vet jag ingenting om. Här är det inte så, och jag betvivlar starkt att det gäller för majoriteten av andra svenska städer heller. 

Sen vete fåglarna om privata kliniker får ge en annan rekommendation än landstinget, att man ska söka tidigare än vad som är brukligt. Man kallas så vitt jag vet inte ofrivilligt barnlös förrän man försökt i 18 månader eller mer, så söker man när man försökt i ett år (och alltså får första tiden när man försökt ca 15 månader) är det gott om tid att påbörja utredning innan något egentligen är fel. 

Oavsett är min åsikt att det är oetiskt och onödigt att söka hjälp innan något är fel eller tyder på att det är fel. Det är lite som att få utredning för lunginflammation eller lungcancer när man börjar känna sig förkyld. Rent krasst finns det indikationer på att man skulle kunna vara i tidig fas av sjukdomarna, absolut, och tar man det i tid kan man rädda liv. Men för den sakens skull betyder det inte att det är vettigt att lägga tid och pengar på att utreda i så tidigt skede. 

Det är normalt att det tar tid att skaffa barn. En plågsam och jobbig väntan - tro mig, jag vet! - men det behöver inte nödvändigtvis gå fortare för att man utreder och behandlar. Finns inget problem är det bara tiden som hjälper.