Jag är inte längre kär i min man

Jag lärde känna honom som vän det första året. Och jag kan säga att han utger sig för att vara helt annorlunda. Jag förstod att han inte mådde så bra i sig själv som han ville att man skulle tro. Dock har han ju extremt låg självkänsla men skyddar den under en sjukt hård fasad. Han är säkert innerst inne en fin människa, men hur han betett sig väger över. Jag försöker se deb fina människa jag tror finns där inne. Men det är som om han alltid haft en fasad även mot mig, jag har varit mer hans fiende än familj. Har försökt prata med honom om detta.

Jag känner att det är på väg mot ett slut mellan oss. Jag kan absolut inte växa som människa i detta förhållande. Jag kvävs nästan.

Jag är inte en sån som skulle hålla ihop för barnens skull eftersom jag tror man sårar dem mer genom att låta dem se på när man mår dåligt. Men givetvis känns det tungt att rycka upp allt för barnen. Men som ni säger, de klarar sig.

Från min sida skulle det inte vara nödvändigt med en "smutsig" skillsmässa, men jag vet vad han går för och att han inte riktigt har samma inställning som mig. Det tyngsta är att veta hur hatad jag skulle bli, av honom och alla han skulle sprida ut dynga till. Jag mår som sagt nog dåligt än att ha någon som lägger energi på att göra mitt liv ännu surare. Och ja, han kan lyckas. Det är för mycket för att jag skulle klara av att ignorera det, just nu.

Men jag hoppas att det blir bra, jag tror också att beslutet kommer till en. Även om jag stundvis kan fastna i tankarna. Jag behöver nog bara bli redo.

Vad jag vet har han inte varit otrogen, det finns dock några lögner osv från hans sida som jag kommit på honom med men i proportion till allt annat är lögnerna det minsta problemet. Eller nä, men det ligger inte i toppen i varje fall.

Så som jag vill ha ett förhållande (hur man är mot varandra) är långt ifrån det jag lever i. Jag har givetvis försökt, redan sedan start, eftersom jag är sån men han är så pass olik att han seriöst inte förstår vad jag menar, han kan inte mitt språk. Bara när jag skojjar och skrattar tror han ofta att jag är elak. Finns ingen annan i min närhet som någonsin uppfattat mig som elak på det sättet. Han är en mycket knepig människa enligt mig, ingen i min omgivning har någonsin stött på en människa som honom, vilket då gör det ännu svårare för mig att veta hur jag ska bete mig. Allt blir liksom bara fel.

Jag pratar aldrig om vad jag känner på riktigt gentemot min man. Så ingen vet vad jag känner. Förutom jag. Det finns ingen jag kan vara helt ärlig med, har försökt med en terapeut men jag skulle nog behöva en psykolog eller någon med likvärdig utbildning, dvs mer utbildade människor för att kunna reda upp detta. Det är så svårt att förstå, eller så var min terapeut annorlunda. Har visserligen aldrig haft en terapeut som henne, hon sa ofta saker som jag tror att man inte får säga i hennes position till mig. Men jag har inte gett det någon till chans. Jag har åtminstone gjort framsteg som skriver här. Jag kände att jag bara behövde få det ur mig ich möjligtvis hitta någon att bolla med.

Uppskattar otroligt mycket era svar. Och jag är medveten om allt det ni redan sagt, dock tror jag mest att det är att jag vill prata och få in lite olika synvinklar och så vidare. Vilket val jag gör i slutändan är ju ändå mitt eget, men jag lyssnar gärna på vad andra har för synpunkter. Jag står själv tom och behöver lite input.

Hejsan! Det har gått över ett år nu. Och vet ni? Jag sitter fortfarande fast med samma tankar. Ingen som helst skillnad.

Bara det att man hela tiden tvekar osv är väl ett tecken på att det inte är rätt? När fan vet man vad man egentligen känner? Vet inte om jag normaliserat hela skiten eller vad som hänt, men jag lyckas inte ta mig bort trots att jag ofta drömmer om det.

Tack för era svar.

Jag har redan sett över några olika lösningar (ekonomiskt och praktiskt). Det största problemet är att få ett boende. Tillfälliga lösningar finns såklart men inget hållbart i längden.

Men jag är så himla rädd. Samtidigt som jag är rädd så vet jag att det troligtvis kommer bli bra. Men det känns så surt, jag vill ju ha det här familjelivet, jag vill inte ut och "leta" igen. Jag hatar det. Även om jag kommer tycka om singellivet ett tag så är det inte så jag vill leva. Jag känner mig inte redo att leva som singel. Jag försöker hela tiden peppa mig att det kommer gå bra, att jag ska ta steget men så drar jag mig ur när alla rädslor kommer emot mig. :(