Varför tog erat förhållande slut?

"Hålla för alltid" och så höll det ändå bara tre år? Förlåt om jag låter oförskämd, jag menar inte så. Men för mig ska det nog hålla i minst tio år eller så innan jag ens funderar på om det kommer att hålla livet ut. Det ska hinna komma och gå några kriser.

För att svara på TS fråga så: jag har bara haft två egentliga förhållanden. Ett var kort, några månader bara, det tog slut för att jag hade nån annan i tankarna. Det andra är långt och håller än idag. Men jag tror inte det håller livet ut.

"Hålla för alltid" är ett ganska starkt antagande. Därför bör man ha gott om erfarenhet med partnern ifråga innan man tror det. Det är ju ett faktum att de flesta förhållanden inte håller för alltid eller ens i närheten av hela livet.

Man behöver inte ha en negativ syn på förhållandet bara för att man inte vill anta att det kommer att hålla för alltid. Tvärtom så är det nog större chans att det håller om man alltid kommer ihåg att det kan ta slut ganska snabbt.

Man kan helt enkelt inte överblicka livet många år framåt. Man själv förändras och det gör ens partner med. Efter bara ett par år har man inte ens hunnit se riktningen.

Att säga "jag hoppas vi alltid är tillsammans" är en sak. Att säga "jag tror att vi alltid kommer att vara tillsammans" är en lite annan sak.

Det är skilnad mellan att ha ambitionen att vara tillsammans för alltid, och att övertygat tro att det faktiskt kommer att bli så. 

Att ha den ambitionen är såklart bra och det har jag också.

Men att faktiskt *tro* någonting som både är osannolikt och svårt att styra är gulligt men naivt.

Jag hoppas inte du tar illa upp, men jo ganska naivt är det att tvärsäkert påstå sig "veta" något som man helt enkelt inte kan veta.

Du kan ha ambitionen att vara tillsammans med honom alltid. Det är en bra ambition.

Du kan tro att ni kommer att vara tillsammans för alltid. Det är lite naivt men ändå en helt okej tro eftersom det mycket väl kan bli så. Och den tron kan vara en stark drivkraft i ambitionen att hålla ihop. Att det är naivt behöver man bara kolla här på FL för att förstå. Hur många trådar finns inte på temat "jag trodde det var vi för alltid, nu har han/jag varit otrogen!".

Men du kan absolut inte "veta" att det kommer att bli så. Det går helt enkelt inte att veta.

Jag är gärna knitpicky när folk slarvar med orden.

Jag vet inte riktigt vad du vill ha sagt nu. 

De flesta människor är ungefär som du. De flesta förhållanden tar slut innan parterna dör. En utomstående betraktare skulle se ditt förhållande som ett bland alla andra, och konstatera "det håller sannolikt inte till döden".

Du kan tro att du är speciell och bättre än snittet på att hantera förhållanden, men det tror många andra också och ganska precis hälften har fel. Googla "Dunning Kruger effect". 

Är det så svårt att acceptera att man inte kan veta ens hur det egna förhållandet kommer att se ut om några eller många år..? Eller att människor överlag är extremt dåliga på att skatta sina egna egenskaper och sitt omdöme. Det finns ju hela böcker skrivna om hur människor generellt överskattar sin egen förmåga och underskattar riskerna.

Observera att det faktum att man inte kan veta att ens förhållande kommer att hålla livet ut inte innebär att det inte faktiskt kommer att göra det. 

Förhållandet kan mycket väl komma att vara livet ut. Men man kan inte veta det innan.

Du har rätt i att jag var lite nedlåtande, det ångrar jag, jag ber om ursä?t. Och du har rätt i att jag är sårad. I mitt långa nuvarande förhållande trodde jag också en gång att det skulle hålla för alltid. Idag verkar det inte så och det grämer mig såklart. Jag trodde att just vi var bra på att hålla ihop och att viljan skulle bestå.

Men just därför så vet alltför väl jag hur gärna man vill tänka sig en ljus framtid och hur lite man ändå kan förutse vad gäller den saken.

Jag påstår tre saker. Vilket/vilka instämmer du inte med?

1. Ambitionen att vara tillsammans för alltid är bra.

2. Tron att ambitionen ska lyckas är godhjärtad men saknar objektiv grund och statistiken talar emot den.

3. Man kan aldrig under några omständigheter strikt *veta* att förhållandet kommer att hålla livet ut.

Jag tror egentligen att du och fler med dig mest provoceras av att jag påstår att era förhållanden, trots era ansträngningar och förmågor, kan ta slut en dag mot er vilja. Icke desto mer har jag ju rätt.

Angående sannolikheter: de flesta försök att slå hole-in-one misslyckas. Anledningen är att det är svårt att slå hole-in-one. Därför kan man misstänka att när ens kompis försöker så kommer han att misslyckas. Oavsett hur hårt han försöker och hur gärna han vill, och oavsett hur mycket det hänger på hans talang och träning.

Detsamma gäller förhållanden. Den allmänna statistiken antyder helt enkelt att förhållanden är svåra. Det är väldigt svårt att få förhållanden att hålla hela livet ut (dvs många decennier om man träffas någorlunda unga).

Det är inte så att ditt förhållande kommer att ta slut som en kausal effekt av att förhållanden oftast tar slut. Men i brist på kunskap om framtiden kan man bara uttala sig utifrån studier av historien. Historien säger: de flesta förhållanden tar slut.

Okej. Det är nog en läggningfråga. För mig känns det som att om man tror att förhållandet kommer att hålla för alltid så är det lätt att ta det som ursäkt för att inte anstränga sig för relationen. Man tar den för given eftersom den alltid kommer att finnas där.

För mig är det mer naturligt att tänka att den enda möjligheten för förhållandet att hålla länge eller livet ut är att man hela tiden jobbar på det och kommer ihåg att inget är givet eller skrivet i sten. Just förhållandets bräcklighet blir sporren att anstränga sig för dess skull.

Jag är lite bitter, se mitt tidigare svar till D'archangel. Men likväl har jag rätt i att man inte kan veta. Världen är full av människor som en gång "visste" hur deras liv skulle bli, men numera upptäckt en helt annan framtid.

Att tro och att hoppas är något annat än att veta.

Hur definierar du "att veta"?

Tillägg till mitt svar: jag är ledsen att jag skrev nedlåtande om hur gulligt och naivt det är att tro sig veta. För mig är det så självklart att man inte kan veta, så jag gick igång lite grand.