Ensam efter mååånga år- hur kändes det för er?
Ni som separerade efter många år i familjelivet- hur kändes allt i början, ångrade ni er nånsin, fast ni tog beslutet? Haft stor familj men bara minstingen kvar hemma, tog beslutet efter flera års funderande o har nu bott ensam 5 veckor. Älskar min lilla nya trea, men kontrasten e ju stor jämfört med den stora villan mannen bor kvar i. Dottern mår bra, jag också o vet det e rätt, mannen säger inte varken bu el bä så svårt att veta, delvis denna oförmåga att prata som e orsak. Hur kände ni då allt var nytt? Ångrade ni er nånsin? Jag har inte varit lessen sen ja flyttade hit, tänker kanske jag sörjde klart under tiden jag funderade. Klart det är en sorg att misslyckas o att jag tog kärnfamiljen från lilltösen. Många fina minnen har man ju, o barnen som vuxit upp där i villan. DEN biten är sorglig men....hoppas på vänskap med honom. Lyckades ni med det?