Hur lär man barn att vara en bra kompis?
Jag behöver input i hur man hjälper sitt barn att vara/bli en bra kompis? Har en dotter som är åtta år och som har flera jättegoda vänner i klassen, har länge varit allmänt populär och har inte svårt att leka med andra.
Dock har det varit en del smågrejor som gör att vi tycker att hon inte riktigt förstår att man måste vara väldigt rädd om de vänner man har, att man måste vårda vänskap osv.
Hon har på sistone tex övertalat en kompis att hon och han ska springa iväg och "dumpa" den tredje. Den som blir dumpad är den som verkligen varit hennes bästa vän i två år. Ibland är det dock tvärtom den andre som dumpas. Men det verkar vara hon som tar initiativet i båda fallen.
Idag hittade jag en teckning i hennes väska där hon ritat och skrivit i en pratbubbla "xx är en knäppskalle". När jag frågade om teckningen så blev hon jätteupprörd och ledsen över att jag hittat teckningen, hon insåg ju uppenbarligen att det inte var helt ok men hon har ju ändå ritat så.
När vi tar upp dessa saker med henne så blir hon först hysteriskt ledsen över att vi vill prata om något som hon tycker är sjukt jobbigt att prata om. Hon kan inte hantera känslan av att ha gjort fel, det är helt uppenbart. Förlåt fixar hon inte att säga och inte heller något på temat att hon tycker om någon (hon säger aldrig någonsin till oss att hon älskar oss, däremot kan hon visa det genom kramar, fina teckningar osv).
När man kommer förbi hennes inledande hysteri och kan resonera mer så är det bara massa bortförklaringar som är helt icke trovärdiga, speciellt som jag då hört från annan om hur det barnet upplevt händelsen. Jag har inte sagt att jag inte tror på det hon säger men frågat att "om du säger så här och hen säger så här, vad beror det på"? Och så har vi luskat vidare. Och får väl så småningom någon form av förklaring.
I alla fall, hur hjälper man henne att faktiskt vara en bra kompis, att inte ta till små fula saker någon gång ibland? Helt enkelt ha en ryggmärg som säger stopp? Vi är ju rädda att hon ska förlora dessa superfina vänner om hon beter sig så här för ofta.
Vi pratar massor med henne, förstås, om hur man ska vara och hur viktigt det är. Men det känns inte som att vi når fram riktigt. Det händer ju igen och fokus blir från hennes sida hela tiden att undvika "skamkänslorna" från att känna att hon gjort fel.